Poesi

De är båda förvissade om
att de har förenats av en plötslig känsla.
En sådan säkerhet är vacker,
men osäkerhetn är vackrare.

De menar att eftersom de inte känt varann tidigare,
så har ingenting nånsin hänt mellan dem.
Men vad säger gatorna och trapporna och gångarna,
där deras steg kan ha korsats för länge sen?

Jag skulle vilja fråga dem
om de inte minns-
kanske i en svängdörr en gång
ansikte mot ansikte,
ett "ursäkta" i trängseln,
ett "fel nummer" i telefonluren,
-men jag vet nog vad de svarar.
Nej, de minns inte.

De skulle bli bra häpna att höra
hur länge de varit
en lekboll åt slumpen.

Ännu inte riktigt redo
att förvandla sig till öde åt dem
har slumpen fört ihop dem, särat på dem,
ställt sig i vägen för dem
och med en halvkvävd fnissning
hoppat åt sidan.

Där fanns tecken, signaler,
även om de var oläsliga.
Kanske för tre år sen,
eller förra tisdagen,
fladdrade ett löv
från skuldra till skuldra?
Det fanns någonting borttappat och upplockat.
Vem vet om det inte var bollen
från barndomens snår?

Det fanns dörrhandtag och ringklockor,
där långt i förväg
beröring lagt sig på beröring.
Väskor bredvid varann på bagageinlämningen.
Kanske drömdes en natt en och samma dröm,
som suddades bort så fort de vaknade.

Ty varje början
är bara en fortsättning följer,
och skeendets bok
ligger alltid uppslagen på mitten.



Wislawa Szymborska, ur "Dikter 1945-2002".