Nu, i denna tid då körsbärsblomningen, i alla fall i denna del av vårt land, är över, vill jag ta bladet ur munnen och berätta MIN sanning om vad som EGENTLIGEN hände!

Veritas-Sanning. Jag har, efter att på ryktesvägar fått höra fler än TRE versioner, tröttnat på lögnerna!!!

Efter att, på en av mina arbetsplatser, inom loppet av två dagar fått TRE mycket negativa besked, beslöt jag mig för att säga upp min anställning. Den så berömda "droppen" var en lönefråga, vilken jag ser som ett rent, tydligt, klockrent exempel på KRÄNKANDE SÄRBEHANDLING. Jag ska förtydliga varför nedan.

1). Jag blev ej antagen till en utbildning jag hoppats på och sett fram emot.
Detta kan jag, som de facto äger självinsikt acceptera och hacka i mig. Det fanns fler (24?) som var mer lämpade och kvalificerade än jag. Inget mer med det, men, såg det ändå som ett kvitto på att min arbetsgivare inte var villig att satsa på mig, så jag planerade att börja söka mig vidare, till annan arbetsplats där möjligen MINA kvaliteeer mer skulle komma mer till sin rätt.

2) Denna händelse skedde dagen innan beskedet ovan.
Tillsättning av "platschef"-"projektledare" på min arbetsplats.
En i mina ögon mycket dålig rekrytering. Men, jag kände att jag kunde leva med den en period för att sakta men säkert minska mina arbetstimmar på denna arbetsplats. Personen i fråga var värd det om man ser till många tjänsteår i staden men inte om man ser till kompetens, men, jag såg det inte som ett problem. Personen i fråga hade redan, på eget bevåg, tagit på sig en självutnämnd chefsposition och la in sitt veto ofta och mycket. Vi övriga, antingen helt färska eller personliga vänner, lät henne hållas av olika skäl, men ingen var helt nöjd med situationen. Vi skulle, såhär med facit i hand, protesterat mer högljutt. Men, som sagt, absolut ingen direkt katastrof, mer ett STATUS QUO samt en förvåning över att den egentliga chefen inte tillfrågat oss, den övriga personalen.

3) Lönerevision.
Efter att ha hållit en kollega om ryggen det senaste halvåret, då hon, av privata oraker haft väldigt mycket elände och stora förändringar, och därför enbart sysslat med privata ting på arbetsplatsen, såsom telefon, korrespondens, planering och samtal, "belönades" jag med HÄLFTEN av vad hon fick i löneökning, vilket i sig var en ren förolämpning. Fick dessutom klarhet i att samtliga i personalstyrkan (offentliga handlingar) fått i runda tal DUBBELT så mycket som jag. Varför? Jag är INTE hälften så bra, tvärtom, det VET jag! Det är, om något, ett exempel på kränkande särbehandling. Jag fick nog, sa upp mig via e-post med en passus om att jag hade för avsikt att avsluta alla mina fem uppdrag i staden på bästa, för alla, möjliga sätt. Att sätta någon i skiten var INTE min avsikt! Min avsikt var att tydligt markera ett missnöje och brist på erkännande från arbetsgivaren.

Efter min uppsägning tag all min kraft slut, jag blev sjuk, sjuk på riktigt och stannade hemma påföljande dagar med migränhuvudvärk, darriga ben och snurrigt huvud.

Under min sjukdomstid försökte min chef, via telefon, nå mig EN gång. Jag orkade inte prata, dessutom anser jag inte att man så måste under en sjukdomsperiod. Jag mejlade ett avar att alla arbetsrelaterade samtal fick vänta tills jag åter var på plats på jobbet. Detta var också en markering från min sida att jag inte längre var villig att lägga ner privat tid på arbetsrelaterade frågor, vilket jag under de gångna åren gjort alldeles för mycket och ofta, dum som man är (!?).

Fortfarande under min sjukdomsperiod går min chef ut med ett "massmejl" till samtliga enheter där hon är chef, jag arbetar endast på EN av dessa tre enheter ut med informationen om att jag ska sluta. Jag v'äljer då att gå ut med ett svarsmejl, vari jag bekräftar och samtidigt talar om, i stora drag, varför.


Efter det kommenderas jag till möte med förvaltningschef, närmsta chef på förvaltningschefens kontor i kommunhuset. Jag replikerar att jag fortfarande är sjuk, men ber om nu tid. Får en sådan. Jag meddelar att jag ämnar infinna mig, FÖRUTSATT att jag får ta med mig ett personligt stöd, vittne och vän. Jag får inget svar, tolkar det som ett okey. Åker till mötet vid utsatt tidpunkt. Där blir jag, i ordets rätta bemärkelse avrättad, utan rättegång, AVRÄTTAD på plats.

Det börjar med att min vän och stöd INTE FÅR följa med in i mötet. DÅ skulle jag, med facit i hand åkt därifrån, men, jag ville få det överstökat, jag var fortfarande svag efter sjukdomsperioden.

Allt var så planerat, genomtänkt. Jag skulle inte ha några egna vittnen att tillgå helt enkelt.

Jag leddes in i, inte det kontorsrum vilket var stipulerat i kallelsen, utan till ett stort konferansrum där det satt TRE personer i stället för de två kallelsen nämnde. Makten utövar maktmissbruk.
De VISSTE vad de gjorde. Om de känner till någonting om mötesstrukturer och maktförhållanden, de visste exakt hur de skulle agera för att få mig i mesta möjliga utsatta position.

Därefter började anklagerser. Att mitt beteende var oacceptabelt. (säga upp sig via e-post) att de var sååååå besvikna bla bla bla. De drog upp helt, i ärendet helt orelevanta ting, faktiskt skrek och gapade i munnen på varandra, de visade verkligen sina sanna, nakna ansikten. Sådana människor har jag INGEN respekt för och skulle, hur som helst, inte kunna arbeta under.
Jag tvingades skriva på mina uppsägningspapper. Vid det laget hade jag tunnelseende, jag var kränkt in i märgen och visste inte vad jag skrev på. De tvingade av mig nycklar, mobiltelefon, parkeringskort på plats och talade om att de ville att jag avslutade samtiliga uppdrag där och då. Jag påpekade än en gång, att min avsikt fortfarande var att göra en rimlig överlämning till ny personal. De hävdade att så ej var nödvändigt, inte ens önskvärt.

Därefter påtalade de att jag inte kunde förvänta mig goda referenser från arbetsgivaren.


Så, här står jag nu, efter mer än tjugo år hos denna arbetsgivare, mot vilken jag alltid varit lojal in till märgen, försvarat de baktalde cheferna då jag haft annan åsikt. Alltid slitit extremt hårt, gjort mitt bästa. Varit omtyckt av kollegor och, inte minst brukare, alla, faktiskt under åren, tusentals vattenaerobicelever, alla barn, ungdomar, föräldrar och ANDRA chefer. Utan uppsägningslön (det var det papper de tvingade mig att signa) utan jobb, med ett rykte på stan som berättar en det ena än det andra om min uppsägning, allt lögner.

Cheferna har efter detta kallat till sk krismöten på flera platser och gått ut med olika historier. Vari den ena säger att de försökt övertala mig att tänka om, erbjuda mig stöd och hjälp!!! Haha Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, ren lögn!

Det andra ryktet talar om att jag fick sluta på grund av någonting jag lagt ut på FACEBOOK!!?? Jag lägger ALDRIG ut känslig info på facebook förren NU. ALLT jag skrev, skrivit på blogget skedde EFTER avrättningsmötet! Då jag, de facto inte hade någonting kvar att förlora. De har redan tagit min heder, min avgångslön, mitt anseende. De har, efter åratals av lojal, dedicerad insats från min sida, spottat mig i ansiktet och behandlat mig SÄMRE än vad jag tror att man behandlar en KRIMINELL. Jag är så kränkt!

Ja, jag har gråtit massvis, detta har kostat mig mer än "bara" ett jobb. Jag älskade mitt jobb! Jag saknar mina vattengympadamer och herrar mina underbara kollegor och mina fantastiska fina ungdomar. detta har också kostat mig ovärderliga saker privat. Men nu är jag ARG. Jag tar striden! Är facket för flata, vilket jag misstänker att de är, herregud, de sitter i samma hus och kanske fikar med mina chefer på rasterna....Ja, jag går vidare!
Enligt mina juridiska rådgivare har jag ett "case". Annars, ja, pressen är säkert intresserade, de vill ju alltid skriva om skandaler och skit, tänk Er rubriken:


"Efter mer än tjugo år i kommunens tjänst, avtackas med spottloska och avrättning!" Det kan bli rubriker det! Då, mina vänner har jag också klippt alla lojalitetsband. Jag namnger, berättar ALLT jag vet men tigit om under åreen, för.........jag har ingenting kvar att förlora..........!