På fotot, min käre far, ensam blickandes ut mot havet, precis såhär känner jag mig!
Ensam, kanske som mest då jag är mitt i ett folkhav........


I torsdags gick den årliga VÅRMARKANDEN av stapeln i "min lilla stad".
Knallar från när och fjärran (i stort sett samma varje år) kommer och slår upp sina stånd med godis, korv, strumpor, hantverk och krimskrams, allt till överpriser. Människor i staden  lämnar sina hus och hem och  vandrar huvudgatan upp och ner i hopp om att träffa på något kärt ansikte från  nu eller då......Ölhaken har sin bästa dag på året, småbarnen tjatar om dyra värdelösa plastleksaker,  Lions säljer korv i samma gathörn som de alltid gör.

Stadens politiker är på plats, företagare belönas på stora scenen och barnakörer sjunger. Detta kallas folkfest.

Min yngste son ville sååå gärna gå dit! Som den goda modern jag försöker vara så tog jag med honom och hans kompis, det blev våfflor för 30kr styck, chips för 100kr och vandring i folkmassan, gatan upp och gatan ner....

Kände mig mer ensam än jag gjort de senaste veckorna då jag fysiskt faktiskt varit helt ensam hemma i min bostad.....Där gick jag, i den stad jag är född och har bott i stort sett hela mitt liv, den stad jag inte längre känner mig hemma i, den stad som har varit mitt levebröd men som nu har visat mig sitt fulaste ansikte.
And it hurts with every heartbeat!

Träffade några av "mina fina ungdomar", de agerar som de alltid gjort, med ett leende och en varm kram, härligt, de värmer min själ!

Träffade några fd kollegor....EN av dem stannade och pratade, I love him, de andra visste inte hur fort de kunde avlägga några artighetsfraser och vandra vidare.....

Jag gick med ryggen rak och huvudet högt gatan upp och gatan ner....alltmer frusen för varje vända, alltmer ensam, mitt ibland alla dessa hundratals, kanske tusentals, alldeles, alldeles ensam......

Min lille kille tröttnade då han förstod att inga billiga leksaker skulle inhandlas denna kväll, han gick hem till storebrors varma trygghet. Jag vandrade en stund till, gav sedan upp och gick med något tyngda steg uppför backen, hem till "borgen" där jag sedan, på avstånd kunde höra "folkfestens" ljud och till sist, när kvällen gick över till natt så var allt tyst igen, festen var slut och jag andades lite lättare med vissheten i mitt inre: Detta är inte längre MIN stad, inte min fest, inte mina kvarter....Jag är inte en av dem längre......har nog inte varit det på väldigt länge........time to move!


..
.