Jag förstår inte problemet!
Ja, det snöar, det är inte alls speciellt ovanligt med en snöskvätt runt Valborg, men ändå ojojoj vad det ojas om detta idag då snöflingor sakta faller över vår del av landet. Detta är vinterns sista försök, sista små dödsryckningar, sedan är det över, håll ut, sluta förvånas och sluta gnäll, våren ÄR på G!

Men visst, idag känns det fullständigt surrealistiskt att man för någon vecka sedan satt i bikini i en solstol.....!

Men, min mamma har alltid sagt att innan MORS DAG (sista söndagen i maj) är det ingen idé att sätta ut blommor på balkongen eller hänga undan alla vinterjackor. Hennes ord har alltid ringt i mina öron och-de stämmer i de allra flesta fall......de allra flesta år.....så också detta, 2011.

Sitter och väntar på två viktiga samtal, inget är som väntans tider sägs det ju....

Mycket av tiden i vårt liv ägnas åt just väntan och förväntan.......Hjärnforskaren Ingvar har i en avhandling också berättat att just känslan "förväntan" kan mätas i hjärnbarken.......Oftast är just vår förväntan mycket större och starkare än känslorna vi upplever vid själva UPPLEVELSEN......intressant.......undra på att man ibland blir besviken!

Vi FÖRVÄNTAR oss så mycket!
Vi förväntar oss, till exempel, att vi är saknade då vi försvinner......
vi förväntar oss att våra vänner finns där då vi behöver dem, vi förväntar oss uppskattning och erkännande då vi gör någonting bra, vi förväntar oss kärlek från den partner vi valt att leva med, dela liv, hem och hus med....vi förväntar oss lön för mödan så att säga. Ibland uppfylls vår förväntan, ibland inte........Då den INTE gör det, ja, då gör det ont. Men, är det så att vi människor allt som oftast har alldeles för STORA förväntningar? Förväntar vi oss alldeles för mycket av våra medmänniskor, våra vänner, kollegor, partners och folk i allmänhet?
MITT svar är: Både JA och NEJ!

JA i bemärkelsen att vissa saker förväntas och SKA vänner, partners, kollegor och kära ställa upp på annars ÄR de inte det de utger sig för att vara!

NEJ, då var och en av oss ändå alltid, till syvende och sist ser om  sitt eget hus, värnar sitt eget liv, sina egna intressen. Var och en av oss är sig själv närmast, så är det bara, möjligen undantag för relationen förälder/litet barn. Det är, rent krasst så livet är.

Ju förr man inser det, desto bättre, då blir besvikelsen inte lika stor vid det vi kallar SVEK.

Låter jag negativ och pessimistisk! Nej, inte alls, jag är, brukar jag säga, en krass realist, det är skillnad.
Jag är inte bitter på något sätt, jag FÖRSTÅR de val människor väljer att göra, hur de agerar, de måste värna sig själva, för vem ska göra det annars? Ska du? Ska jag?

Däremot tycker jag att det alltid är viktigt att stå upp för dem som inte kan föra sin egen talan, de som är utsatta för hot, våld, trakasserier och mobbing, de som redan ligger......Att sparka på dem är oförsvarbart, då är man de facto ett "low life". Samma sak är det att på bekostnad av annan själv ta sig fram. Att "backstabba" (som ungdomarna säger) att snacka skit om till exempel en kollega för att själv framstå i bättre dager, det är uselt!

En av en bra ledares, chefs bästa egenskaper är att se igenom sådant beteende, att själv bilda sig en uppfattning och INTE lyssna till förtal och löst snack.

Jag har under mitt yrkesverksamma liv haft många chefer. De flesta bra, en del mycket bra, somliga exemplariska och, förstås, en del genomusla.
De chefer man minns som riktigt bra var de vilkas kunskaper jag hade stor respekt för, deras förmåga till att leda en grupp, ett arbetslag var god, de var raka, ärliga, hade höga förväntningar och tydlig kravprofil.
De belönade goda arbetsinsatser lika mycket som de ifrågasatte dåliga dito.
Samtliga goda chefer arbetade själva mycket hårt och var också genom detta ett föredöme för andra.

Trots egen mycket hög arbetsbörda hade de förmågan att vid behov SE varje enskild individ i sitt arbetslag, de lät sig inte påverkas av annans uppfattning om sakers tillstånd, de bildade en egen.
TACK Karin S, Jan L, Peter W. B, Torbjörn A, Rolf H, Magnus A, P-A D, Britt-Marie C.

NI har lärt mig så mycket!
Ni har lärt mig att hårt, engagerat arbete lönar sig. Ni har lärt mig att säga ifrån, att stå upp för mina åsikter, att, trots svårigheter, driva min egen linje då jag känner att det är den rätta vägen att gå.
Ni har lärt mig att vara ödmjuk inför framgång och medarbetare. Att ta konstruktiv kritik och vända det till någonting positivt.

Jag kanske har varit bortskämd?
Men, då jag hamnar på arbetsplats där helt andra normer och värderingar rådar, ja, då reagerar jag!
Har man aldrig varit ute på den öppna arbetsmarknaden och sett en annan verklighet än den man lever i, ja, då kanske det inte är så konstigt att man inte protesterar och agerar.

Detta var bara tankar som kom, i väntan på telefonsamtal, en snöig tisdag i början av maj.