Hemma.........solen skiner med full styrka, landskapet är magiskt vackert, vi är bjudna på middag hos kära, underbara vänner, sett fram emot det länge, men..........vi är inne, inomhus, hemma, sonen, vår yngsta är sjuk.......jättehostig, så......."tyvärr, vi kan inte komma samtal" till bevikna värdar, vilka redan hunnit inhandla primörer till kvällens middag, tyvärr till lilla kusinen som sett fram emot nattlig övernattning av sin kusin, tyvärr, tyvärr, tyvärr...........! Vi blir hemma med sjukt barn, hemma, en lugn hemmakväll med hostmedicin och hyr-dvd...hemma, inte på middag med underbara människor.......

Såhär ÄR livet! Livet med familj, barn, sjukdomar och uteblivna vuxenroligheter........Naturligtvis ÄR våra barns bästa det allra viktigaste, självklart prioriterar vi våra barn framför oss själva i alla lägen, och detta ÄR inte svårt, det är en naturlig del av föräldrarskapet, men ändå......ibland kan jag känna att var är VI? Vart tog VI:et vägen? När får VI tid att vara VI, han och jag, de två som en gång blev förälskade i varandra, vart tog VI vägen? Nu är vi mamma & pappa på heltid, förutom på våra respektive arbeten är vi har en annan identitet......Men VI, vi två, vi två som älskar varandra så mycket........

VI har, i snart tio år varit extremt DÅLIGA på att vårda varandra, ge oss själva TID, tid tillsammans, tid för varandra som han och hon, de två som en gång, för länge sedan fann varandra, mot alla odds, fann vi varandra mitt i alla sorger och bedrövleser lyckades kärleken så ett litet frö som växte sig starkt....

Jag kan garantera att människor i vår omgivning inte gav oss stora chanser att överleva tillsammans i mer än typ tre månader, men här är vi, inne på det tolfte året tillsammans.....Men, ska vi överleva, leva ytterligare tolv med varandra tror jag det krävs TID, tid för varandra, tid för samtal och vuxenroligheter tillsammans, tid, lust och vilja att vara VI, vi två, hon & han som en gång i tiden fann kärleken där allt annat var söndrigt, trasigt, sorgligt och fullt av besvikelser...alltså, mitt i LIVET fann vi en gemenskap, en plats för försoning, ett andrum för själen.....VI, när blir det VI igen, på riktigt.....utanför familjens strama premisser och tighta arbetsscheman......Jag längtar till den dagen, jag TROR fortfarande på att den dagen kommer då VI får tid för varandra.......och att vi DÅ fortfarande är villiga att satsa på varandra........ett tag till! En annan vacker dag, ock inte just den här idag...