Alltsedan jag återigen förlöstes med kejarsnitt då min yngste son kom till världen i augusti 2001 har jag ett BIG HANDICAP. Jag måste ständigt och jämt KISSA!

Jag blir inte bara kissnödig, jag måste gå på toan inte nu men NU!
Jag kan inte hålla mig, jag kissar på mig, det är hemskt!

Det är inget fel på muskulaturen i underlivet, jag är stark och kan kniiiipa, men, knipa ihop urinblåsan, DET GÅR INTE!
Jag har varit på massor av gynundersökningar samt hos urologer, de hittar inget fel, det verkar som om de inte tror på mig då jag säger att jag ibland måste gå upp tre, fyra gånger per natt.....
Men det är inte det värsta, det värsta är att jag ständigt måste planera, orientera mig, vart jag än ska, vad jag än ska göra: VAR FINNS NÄRMSTA TOA? Omutifallatt jag måste gå.....Måste alltid gå i förberedande syfte, kissa INNAN det bli akut, då är det kört!

Min man förstod inte riktigt allvaret i detta han heller, men det gör han nu, han fick en brutal visshet om läget då vi var på väg till landet i bil....Jag sa, jag måste kissa, du måste stanna snart...han ignorerade, körde ett par kilometer till. Jag sa: Du MÅSTE stanna snart, jag kissar på mig! Han sa, du kan hålla dig i några minuter till......men ICKE! Jag kissade på mig! Han blev både chockad och galen........Men, nu FATTAR han!
Säger jag att det är dags så stannar han numera bilen!

Varför berättar jag detta? Det är ju "skämmigt"!
Jo, det är ett handikapp det inte talas högt om, det är belagt med skam och äckel, vaddå kissa på sig, det gör ju bara bebisar och gamla kärringar......

Nej, jag har inte blöjor och nej jag luktar inte urin....jag har lärt mig att leva med detta, att planera mina aktiviteter utefter tillgång till toaletter utan alltför lååång kö.
Jag drar mig faktiskt för att  gå ut och dricka öl på ställen med köbenägenhet på toa, vilket innebär att jag nästan aldrig går ut, och då jag gör det måste jag ställa mig i toakö lååångt innan blåsan signalerar "nödig".....INTE kul!

Något hände, någonting "skars av" vid kejsarsnittet, det är min teori.....men varför är det ingen läkare som tar detta på allvar? Det har gått snart tio år sedan det hände, jag har lärt mig att leva såhär, men det begränsar min rörelsefrihet på ett sätt som inte är kul, minst sagt!