Efter Björn Ranelids kväll i SVTs "Kändisar på slottet" diskuteras det hejvilt på facebook, i bloggar och medier. Frågan tycks vara, är han Kungarnas Kung, eller skapar han själv sina fiender genom sina självhävdelser och sitt i mångt och mycket narcissistiska sätt att uttrycka sig?

Jag ber härmed om ordet i denna debatt här på min anspråkslösa bloggsida.

"Jag simmar från stranden jag, till stranden du, i havet vi". Denna strog har Ranelid skrivit, så vacker, inte sant!
Hans författarskap är odiskutabelt. Det är personen Ranelid som diskuteras.

Jag finner honom djupt rörande. Som ett öppet operationssnitt som aldrig sytts igen, aldrig har fått tillfälle eller möjlighet att läka. Såret ligger öppet för all tid, öppet för infektioner och smuts av alla de slag. För att överleva har mannen Ranelid envetet byggt ett hölje av självhävdelse och i någon mån narcissism. Hans dubbelhet och tvetydighet facinerar, mig och många med mig dras till denna mångbottnade personlighet. Denna person som i ena stunden hävdar sin litenhet, för att i nästa yttra något i stil med att ingen annan hade kunnat sätta den repliken mer klockrent....
Många hävdar att han själv, genom sitt sätt att vara, skapar sina fiender. De har fel! De är de andra, fienderna, mobbarna, som ser hans svagheter och slår till där det gör mest ont, precis som alla mobbare i alla tider har gjort.

För mig tycks gåtan Ranelid inte vara svårtydd, mer som en öppen bok, en boksida alla läskunniga kan ta del av.
Åratal av komplex och mobbning har format detta ego. Detta ego som kämpar för att bli sedd, respekterad och beundrad. Han är en slitvarg, en struggler, han har slagit underifrån i hela sitt liv, en "underdog" personifierad. En underdog som slitit, kämpat och blivit bra, ja, nästan bäst i allt han företagit sig, likaväl fotboll som i sitt författarskap. Varför? Jo, han har kämpat, varit mer enveten än de flesta av oss har behövt. Varför? Jo, han måste ständigt bevisa för sig själv och sin omgivning att han duger. Att han är bra, TROTS läppen, trots allt vad hans belackare hävdar och påstår.

Samtidigt, i all denna självhävdelse, tycks han vara en genuint snäll, omtänksam och generös person, också det facinerar. Det facinerar att han inte har drunknat i sig själv, att han, trots hypen han skapar kring sin egen person, verkar finna storheten och talangen i andra.

Jag och många med mig tycker om människor man MÅSTE ha en åsikt om, good or bad. Ranelid är definitivt en sådan! Han passerar inte obemärkt förbi som en skugga, han tar plats, han märks, han finns........bara DET faktumet är värt beundran......Jag vidhåller det jag tidigare hävdat, i mitt universum är Ranelid en av Kungarna!
Jag diggardigjagdiggardigjagdidddiggdiggardig, du riggar dig flott, det gillar jag hot!