....Er allra första kärlek? Den där Ni hade då Ni var cirka 13-14-15år. Kommer Ni ihåg hur fruktansvärt starka känslorna var? Att man var säker på att man skulle älska den personen HELA LIVET!

Läste preic en annan blogg vari en tjej, beskrrev hur hennes första kille på många sätt format henne, saker han sagt som fortfarande satt kvar....Är det så!!!??? Kanske.

Jag kommer ihåg min första, stora, riktiga kärlek. Vi kan kalla honom Kalle.
Kalle var ett år äldre än jag och den tuffaste killen i plugget! En kille som de andra killarna önskade att de var och tjejerna onskade att de hade.....jag också!

Vi var tillsammans TVÅ gånger under skoltiden. Den första gången, det var då man frågade "chans". jag frågade på honom, han svarade: "Ja, på ett villkor, att vi kysser varandra utanför syslöjdssalen på långrasten, där hela skolan kan se oss". Shit! Å, jag som var ganska blyg för pojkar i allmänhet och HONOM i synnerhet!!! Men gjorde jag det? Självklart! Vad gör man inte för kärleken!

Då, när vi var så unga, gick väl i 4-5:an träffades vi inte vidare värst, och jag kommer ihåg att han gjorde slut via ett ombud.

Andra gången, den som räknas, vi blev ihop, då gick jag i åttan, han i nian! Han hade förstås redan en tjej, men gjorde slut med henne i ena minuten, blev tillsammans med mig i den andra. Jag var sååå lycklig!
Men, strax därefter kom han till mitt klassrum och sa att vi fick vänta lite, för hans tjej stod på skolgården och skar sig i handlederna av sorg! Snacka om dramatik!!!
Nåväl, efter mycket om och men så blev det VI!!! Jag svävade på moln!
Han var så fin!
Lika tuff som han var med sina polare, lika öm och snäll var han då vi var ensamma.....jag fick den finaste present jag någonsin fått av honom. Han hade (såklart) örhänge, det var symbolerna för "tro, hopp och kärlek". Ett hjärta, ett kors och ett ankare....En kväll bad han mig att ta av mig min guldkedja jag hade runt halsen, han gick ut i köket och var borta väldigt länge. det hamrades och bankades...sedan kom han tillbaka, då med det lilla, lilla hjärtat han haft i örat, uppträtt på mitt halsband...Jag var så lycklig så att jag grät!

Detta var tidig vår. Jag var så kär.
Skolavslutningen närmade sig, jag såg fram emot ett underbart sommarlov tillsammans med honom. Allt vi skulle göra och uppleva tillsammans. Vad händer då?
Han gör slut!
På självaste avslutningsdagen!
Mitt liv var över!
Jag dog, där och då!

På den tiden samlades alla ungdomar i Hagaparken på avslutningsdagskvällen...så också jag, (hur jag kom dit minns jag inte, så knäckt som jag var...) jag hoppades väl på återförening.   Men...ICKE!!! Redan den kvällen blev han ihop med en annan tjej!
Jag hatade henne!
Jag var knäckt
Jag var kränkt
Jag var tillintetgjord!!!

Vet Ni vad det värsta var?
Han och jag bodde i husen mittemot varandra.....på hemvägen gick de framför mig, hand i hand...mitt hjärta gick i tusen bitar.

Den sommaren låste jag in mig.
Jag åt nästan ingenting
Bara grät
grät
grät.....

Stod i mitt fönster och såg dem, de där två, HAN och den där "vidriga" tjejen komma och gå.......
Jag var övertygad om att mitt liv var över! Att jag aldrig, aldrig någonsin skulle kunna älska någon annan an honom.....

Men.....visst gick det över! Visst har jag älskat! Andra troligen mer än honom till och med!
Men jag glömmer aldrig den sommaren, den "svarta sommaren".....och, allt sedan dess har jag de facto känt en sorgsen smärta i mitt hjärta då våren är i antågande........