Denna tid på året känner jag alltid en knuten näve i magtrakten. En påminnelse om allt vi, min äldsta son och jag, gick igenom för fjorton år sedan. Fjorton år! Tre av de gångna fjorton åren var de värsta i mitt liv tror jag......Hade jag inte haft min älskade son så hade jag inte klarat det, han var min livlina, mitt allt! Han fick mig att skratta då allt i min värld rasade samman.

Vi flyttade i panik den 26/4, efter uppdagad otrohet från min sons pappa i småland tillbaka "hem", upp till Stockholm...Vi hade ingenting! Inget jobb, inget dagis, ingen bostad endast ett stort svek och mycket smärta i bagaget......
Hjälpen kom från mycket oväntat håll, de vi trodde skulle finnas där för oss gjorde det inte......Vi fick bo hos, som de skulle visa sig, de finaste vänner i världen. Vi bodde hos ett par som vi inte alls hade umgåtts med tidigare...men de fanns där för oss då, då när vi var i akut nöd......
Varje dag var en kamp! En kamp för jobb, lägenhet och överlevnad. Jag tror att jag befann mig i någon form av chock, det enda jag kände var "vi ska klara detta"!

Efter tre månader hade vi allt......allt utom kraft! Jag var slut, men fortsatte "struggla" vidare....bytte jobb, kämpade varje dag för att överhuvudtaget stiga upp, tillät mig aldrig att sörja......det tog två år innan jag överhuvudtaget grät.........Under hela denna tidperiod hade jag som en stor knytnäve i magen.........

Så...denna tid på året då solen börjar värma ordentligt, sanden ligger kvar på trottoarer och gator och löven ännu ej har slagit ut....denna tid är en påminnelse.....

En påminnelse om svek, både från min sons pappa och andra i min närhet...en påminnelse om att INGENTING blev som jag trodde att det skulle bli då jag kom tillbaka till Sumpan igen.......Den kärlek jag (inom mig) hade hoppats skulle finnas där för mig hade sedan ett tag träffat en annan......Dejtade mig några gånger, men valde bort mig, vilket jag först i efterhand förstod......Jag var kränkt och tillintetgjord.......men vet Ni vad, jag reste mig, borstade av mig dammet från förr, fann en ny kärlek, som mot alla odds varar än idag.......Det sägs ju att "det som inte dödar dig gör dig starkare", jag vet inte om det stämmer, men här sitter jag trots allt i solen, denna tid på året...jag känner den knutna näven i magtrakten, men nu bara som en liten påminnelse.....
Jag har förlåtit. Men inte glömt, det kan man aldrig. Det som hände då har gjort mig till den jag är idag.....
Bra eller dåligt, U tell me!LEV MED KÄRLEK OCH PASSION!