Först vill jag tacka för kommentarer jag fått på mina små texter, både på bloggsidan och på min mejl. Jag har nu "bloggat" i ca en vecka, i förrgår hade jag nittiotre (93!) läsare! Kul!

Tänk så olika man blir bemött beroende på vart man befinner sig, det är sannerligen skillnad på Kreti & Pleti!!!
Jag har en levnadsregel; att alltid försöka behandla folk med lika stor (eller liten) ödmjukhet. Jag vill inte använda ordet RESPEKT i detta sammanhang, för respekt är någonting man FÖRTJÄNAR, respekt är ingenting någon kan kräva av en! När jag arbetade som lärare hade jag ofta diskussioner med barnen om ordet respekt, de hade inte begreppet riktigt klart för sig och blandade ihop det med rädsla för någon, vilket jag inte tror är särskilt ovanligt bland yngre. Åldre personer kan å andra sidan ha fått för sig att de förtjänar respekt endast beroende av att de är äldre, men det stämmer inte. Visst, man ska givetvis visa hänsyn till äldre, låte dem sitta ner på bussen etc. Men respekt kan de inte kräva om de inte gjort sig förtjänta av det. Nåväl, tillbaka till Kreti&Pleti diskussionen.
Som jag tidigare berättat arbetar jag lite extra på ett badhus i en småstad samt på en advokatfirma på en av "Stockholms finest" adresser. Snacka om att jag blir bemött olika på dessa båda platser. Detta trots att jag, å min sida, behandlar Britta från Tensta på det ena stället, på precis samma sätt som jag behandlar Beatrice från Djursholm på det andra.
Nu ska jag berätta om när en och samma kvinna bevistade båda dessa platser, inom loppet av en vecka, hur hennes behandling av mig förändrades, trots att jag var en och densamme.
Första gången jag stötte på henne var på badhuset då hon först stod och knackade med ett mynt i cafeteriadisken. På badet kan det nämligen vara så att man vissa tider är ensam personal i både entrékasssan och cafeterian. Jag var upptagen med annan kund, men hon gav sig inte. Knackade ihärdigt med sitt mynt och skrek uppfordrande: "Fröken, fröken, jag har väntat länge nu" Då jag avslutat ärendet i entrén gick jag lugn fram till henne, log och sa "Ja, tack". Hon tittade ej på mig, bara rabblade vad hon skulle ha, ändrade beställningen fram å tillbaka, skulle först betala med kort, ändrade till cash, vilket betyder att jag fick slå kvittot för att räkenskaperna ska stämma vis avräkning. Hon fnös då föraktfullt till mig och sa; "Blev det för mycket för lilla fröken nu?" Till saken hör att hon i ålder är minst 15år yngre än jag. Jag höll god min och replikerade något i stil med: "Ja, det blev det nog". Bet nästan tungan av mig för att inte säga någonting ironiskt, man är ju serviceminded! Nåväl, hon tog sin bricka, satte sig, skrek sedan till mig; "Fröken, bordet behöver torkas av, klarar Ni inte av någonting på det här stället?" Jag tog ett djupt andetag, log och torkade hennes bord.........Två dagar senare kliver samma kvinna in på advokatbyrån. När hon passerat receptionen, är jag den förste hon ser i korridoren.....och, jag svär, hon nästan NEG för mig!!! Ursäkta att jag stör, men kan NI möjligen hjälpa mig......Naturligtvis kände hon inte igen mig, på badet tittade hon inte ens på mig, ni stirrade hon vädjande in i mina ögon.....Men jag är ju inte den som är den, jag behandlar (försöker iallafall) alla lika, jag log och gav henne den hjälp hon eftersökte. Ytterligare tre dagar senare kliver hon in på badet och jag står då än en gång bakom kassadisken. NU känner hon igen mig! Hon ser först helt förvirrad ut, generad renta av, går sakta, dröjande fram mot mig, frågar försiktigt: "Känner vi varandra?" Jag berättar att vi sett tidigare, både här och där, hon köpte en juice, och har efter den dagen inte, vad jag vet, visat sig på badhuset igen.

Varför är detta en historia värd att berätta? Jo, den bevisar hur illa det är ställt i världen, hur vi ser på människor runt omkring oss, hur viktigt det är att själv försöka att behandla ALLA människor som....ja, just det, människor.
Om det är någonting jag har lärt mig av att arbeta i ett serviceyrke så är det två saker:
1: Att tänka "Sådär ska jag ALDRIG uppföra mig.
2. Att förakta människor, tyvärr, sorgligt men sant.

Tyvärr har jag sett denna särbehandling på flera arbetsplatser. Hur till exempel föräldrar med sk fina adresser och fina yrken får en helt annan behandling av skolans personal än föräldrar med invandrarbakgrund eller en socialt utsatt situation. Det är oprofessionellt och helt OFÖRLÅLIGT agerande av behöriga pedagoger!