Jag har kommit på varför jag bloggar, det är för att få igång mitt eget skrivande igen.....! Har inte haft ork, tid, lust eller inspiration de senaste åren, men märker att jag nu börjar så smått fundera ut teman till min blogg. Min avsikt är att de som läser lockas av mina texter och INTE av en flashig design! Jag har dock bett en söt, god vän om hjälp med det, hoppas Angelina har tid någon gång, jag kan inte fixa det själv. Jag tillhör ju jurassicgenerationen då det kommer till datadesign.
Nu när jag själv börjat blogga har jag kollat runt på bloggarna som finns......herregud, vad folk bloggar!!! Tänker på alla dessa unga, vackra flickor som bloggar om kläder, smink, kärlek och livet i smått & stort....en dag kommer de, precis som jag är nu, bli OSYNLIGA.......Vad händer med em då?? Vad händer med Blondibella, Kathrin Z, Gynning och Rosing då konturerna suddas ut mer och mer för att till slut bara försvinna i åskadarens öga....Hur ska det gå för dem då ingen bryr sig om vad de har på sig eller vad de åt till frukost? Hur ska det gå då de går Kungsgatan fram och ingen ser dem? För det är så livet blir för de flesta av oss kvinnor i medelåldern (fy vad jag hatar det ordet, ska finna ett nytt). Tro nu inte att jag beklagar mig, ICKE!!! Jag är omgiven av kärlek, har en fin man som åtrår och bekräftar mig i stort sett dagligen, två underbara söner, vänner (inte många, men RIKTIGA) vänner som betyder mycket för mig och jag för dem.......om jag inte hade detta skulle livet vara, om inte svårt, så iallafall annorlunda än det var förut....förut då jag syntes menar jag. Jag är, kan man väl säga van att bli sedd. Första barnet i en barnaskara om fyra. Duktig och lite busig i skolan, omsvärmad av kompisar och pojkar....Var en av de allra första tjejerna i min stad som började träna på gym! Jag var FETT COOL!!! (att jag sedan hade en annan självbild och inte alltid mådde så bra och var så säker tar vi i en annan blogg). Jobbade under några år på ett av Stockholms hetaste gym, var ute i svängen, Queen of Kungsträdgården". Stureplan var på den tiden, åttiotalet, en ganska död plats....kände alla dörrvakterna från gymet, gled förbi köer, gick mellan Café Opera, Daily News och Vickan. När jag var riktigt cool, gled jag dit direkt efter jobbet, klädd i träningsoverall!!! Det var ballt, för jag var den enda som kom in klädd på det viset......Att jag sedan för det mesta hade skittråkigt och redan då fann den där världen ytlig och meningslös, ja det är också en annan historia, men nu talar vi ju om YTA!

Sedan fyllde jag trettio och började sakta men säkert märka att jag inte kände igen namnet på popgrupperna längre....det var det första tecknet.....och kaaaabooom, plötsligt, utan förvarning, var jag osynlig. Nu talar jag förstås om i männen ögon, vad trodde NI, detta är ju ändå en blogg! :-) Jag fick inte längre några uppskattande ögonkast, höjda ögonbryn, visslingar på stan (Ja, det förekom på min tid!). Jag tittade mig själv i spegeln, tittade ORDENTLIGT och kunde konstater det andra redan såg: "Vem fan är DU?" Vem var "tanten" som tittade tillbaka på mig i reflektionen av spegelbilden, var det JAG??? Jag kan också se det i ögonblicken av förvåning hos människor jag inte träffat på många år....jag ser att de tänker "shit, vad gammal Du har blivit", för precis det tänker ju jag om dem.....det tar alltid en stund att ställa om blicken, att se genom åldrandet och SE personen, känna igen.....Men så är ju livet och så är det tänkt att vara, alla åldras.....men det tar tid att vänja sig, vänja sig vid att sakna en glamourös yta och bara vara fylld med innehåll.