SKRIVEN OCH PUBLICERAD I OKTOBER 2009, MEN kanske, tyvärr, lika aktuell idag Maj 2011!

Varför har många människor så svårt att berömma andra? Är de rädda för att själva framstå som mindre bra, eller är de bara snåla? Snåla i den bemärkelsen att de bevakar sin kunskap och sina revir, delar ogärna med sig av kompetenser och ser en duktig medarbetare som en konkurrent och inte en tillgång. På min senaste arbetsplats såg jag på nära håll ytterligheterna i mitt resonemang. Å ena sidan hade jag turen och förmånen att arbeta tillsamns med en kollega som dagligen gav positiv uppmuntran, konstruktiv kritik och feedback till alla i sin närhet. Å andra sidan såg jag på nära håll självhävdelse i dess allra värsta, fulaste form hos andra kollegor. "JAAAG gör si och JAAAG gör så, så löste JAAAAG den konflikten" bla bla bla=Se hur duktig jag är! Aldrig, aldrig någonsin hörde jag dessa personer berömma någon annan än sig själva, tvärtom, om en annan person i kollegiet fick beröm, var de genast där och fällde en nedfällande kommentar: "Men på det här och det där är hon/han ingé vidare".

Jag blev minst sagt chockad fler än en gång av hur OGINA människor kan vara då det kommer till att bevaka sina egna intressen och positioner. Jag var inte van vid det helt enkelt. Vad berodde det på att just denna arbetsplats var så utpräglat "missunnsam"? Berodde det på att den var kvinnodominerad? Jag har tidigare haft arbeten där det varit, antingen fifty-fity, eller övervägande män som arbetat.....men nej, så enkelt och schablonmässigt kunde det väl ändå inte vara? Kvinnor ska ju vara kända för att stötta och hjälpa varandra...och det var det ju förvisso några som gjorde.....men de blev motarbetade av det starka "revirpinkandet" som försegick......man vari låg orsaken? En relativt liten arbetsplats med relativt hög kompetens, det borde ju vara paradiset av arbetsplatser, men ICKE! Varför rådde denna osäkerhetskänsla som måste ligga till grund för problemet? JA, naturligtvis, en dålig ledare!

Här fanns ingen ledning överhuvudtaget, en person satt visserligen på chefsstolen men var i avsaknad av positiva ledaregenskaper. En god ledare förutsätts kunna entuiasmera och motivera sina medarbetare. En god ledare förväntas besitta kunskaper vi andra ej ännu erövrat. En god ledare förväntas ta beslut som höjer och inte sänker verksamheten. En god ledare förväntas vara lyhörd och förtroendeingivande.......allt detta saknades.......och när ledaren är svag tar hyenorna över....flocken blir villrådig och vet inte på vilket ben den skall stå, det börjar snackas bakom ryggen och inte öppet, man litar inte på varandra helt enkelt, för chefens dörr är alltid öppen för lite rövslickeri. Den som slickar mest och bäst får extra förmåner. De som jobbar hårdast, har någon form av värdighet, vägrar kamma folk medhårs, ja, de har det tufft, om de till och med har mage att ifrågasätta ledarskapet eller verksamheten, ja, då hamnar de på svarta listan, blir baktalade , förvägras erkännande för att till slut bli omplacerade. Men det är inte det värsta, det allra värsta är de som vänder dit vinden blåser dem, de som aldrig står upp för vad de tycker, aldrig står för vad de säger, bara flyter med.....som rö för vinden bara, än hit och än dit, ryggradslösa står de där och ser på, stänger öron, ögon, munnar, likt de tre aporna, inför orättvisor och felaktiga beslut, för MAN ÄR VÄL INTE SAMRE ÄN ATT MAN KAN VÄNDA KAPPAN EFTER VINDEN är deras devis, jag föraktar dem......För hur svårt kan det vara att stå upp för en annan. hur svårt kan det vara att säga ifrån då någon drar igång ett skitsnack, hur svårt kan det vara att säga "NEJ, jag håller inte med! Jag tycker att han/hon är djä...lgt BRA!!!!