Två av dem jag pluggade tillsammans med på magisterkursen i litteraturvetenskap är/ har blivit framstående skribenter. En av dem är en hyllad författare /dramatiker, den andra är chefredaktör för en litterär tidskrift och skriver helsidor i Svds Kulturbilaga.......å så är det jag....som bloggar!!!!! Jag erkänner, jag är grymt avundsjuk på dem! Jag avundas dem deras begåvning, deras kraft och energi, deras enorma kapacitet, briljans, egenart och ja, deras erkännande. Jag avundas dem, men jag missunnar dem inte framgången, den var förutsägbar! Jag sa till min man här hemma om en av grabbarna (ja, de är män båda två), redan då vi läste grundkursen tillsammans: "jag blir inte förvånad om den där killen sitter i Svenska Akademien en vacker dag". Han var så ung, och så ENASTÅENDE beläst, språkkunning och extremt duktig, ja förstummande briljant. Hur hade han hunnit bli det i så unga år......vissa har en talang en gåva, så är det bara......en talang de förvaltar och förfinar till perfektion. Det är likadant med framstående idrottsmän/kvinnor, de har en talang, de tränar, tävlar och presterar. En sak de alla måste ha är också en riktig "vinnarskalle". En järnvilja och en brinnande passion för det de gör. Min bror har vinnarskalle så det räcker! Ingen har tränat så hårt som han har gjort, få har lagt ner så mycket tid, energi och engagemang i sitt idrottsutövande som han.....jag har alltid varit väldigt stolt över min bror, och är det fortfarande! Ett litet bevis på hans järnvilja är ett minne jag har från vår barndom. Han var lite sen med att åka skridskor, blev retad av kompisar för att han "åkte inåt". Vad gjorde han då, jo, varje kväll, då strålkastarna hade släckts på skridskobanan, gick han ut, åkte varv, eter varv, efter varv, kvällar ut och kvällar in.....tills han kunde.....Behöver jag säga att han blev en skridskovirotus? Jag däremot, har tyvärr ingen vinnarskalle, jag har NOLL tävlingsinstinkt och hamnar jag i en situation där förmåga skall mätas mellan mig och en annan, då drar jag mig ur.....varför är det så? Är jag sååå djä....la rädd att förlora, eller kanske rädd för att vinna rentav...Vill jag inte hamna i fokus, trots att jag suktar efter det, för ALLA vill väl ha någon form av erkännande, är inte hela livet en slags bekräftelseresa, se mig, hör mig, rör mig, TYCK OM MIG!!!!??? Varför lever vi annars så som vi gör, familjevis? Vi söker trygghet och bekräftelse. Fortplantning är för nutidsmänniskan en alltför enkel orsak, den skulle vi kunna fixa ändå.
Varför är det så viktigt att BLI någonting, att VARA en titel? Jag känner faktiskt några, vars mål i livet är att bli CHEF, det spelar egentligen ingen roll över VAD, men just att bli chef över några eller någonting.......För mig är det en ofattbar strävan. Varför har vissa det behovet och andra inte? Somliga kan ju "gå över lik" för att nå sina mål, men är det värt det? Kanske, kanske inte, jag lär i allafall aldrig få veta det!!! :-)