Jag köper inte det resonemanget!
Jag vet inte VARFÖR jag, just NU har hängt upp mig på det, men mina tankar kretsar till och från på just denna fras i låttexten: NOW You are just Somebody that I used to know!

(Vill Ni lyssna, läsa texten så finns den upplagd här på bloggen i ett tidigare inslag från igår eller förrgår).

Jo, jag kan absolut FATTA att kärleken tar SLUT om Ens partner är elak, bedrar Dig, utnyttjar Din kärlek, trampar på Dig och alla andra övergrepp som tänkas kan.....MEN...om HENS !! (haha) enda FEL är att HEN har lämnat Dig för att HENs känslor tagit slut.......Vart tar Din kärlek till HEN vägen då?
Löses upp i intet, eller?

Låt mig förtydliga; Din stora kärlek avslutar Ert förhållande med den dödsbringande frasen:
"Jag älskar inte Dig längre", det är ju någonting ingen riktigt kan rå för,känslorna finns där inte längre helt enkelt.....
Du blir, naturligtvis ledsen, förkrossad och kanske chockad.
Du gråter, sörjer, ältar, läker såren och går vidare med Ditt liv......men, betyder DET att kärleken är SLUT, över, borta!!??? .......Eller?!.......Är det inte så att KÄRLEKEN finns kvar hos Dig, dock obesvarad, men ändå där,

eller, som min stora frågeställning mynnar ut i:


Är vi människor funtade så för att överleva?
Varför tycks det vara belagt med tabu och munkavle att erkänna; Jo, jag älskar honom/henne fortfarande, men han/hon (HEN!) älskar inte mig tillbaka.....
Är det en sådan skam, ett sådant känslomässigt nederlag att vi väljer att låtsas att också vår kärlek har dött?

Naturligtvis är det så att känslorna bleknar med tid och avstånd, det vore ju outhärdligt annars, likväl som det vore OMÖJLIGT att gå vidare och förälska sig i / ÄLSKA en ny prtner, för just DET är ju faktiskt möjligt.

MEN, fortfarande, är det inte så att KÄRLEKEN till den som övergav Dig, eller DEN du inte kunda få,
fortfarande finns kvar där långt och djupt inom dig

VARFÖr får man inte erkänna det, det är INTE POLITISKT KORREKT helt enkelt!

JAG själv ÄLSKAR min gubbe, vi älskar varandra och försöker vårda vår kärlek efter bästa förmåga trots vardagens tristess, räkningar som skall betalas och risken att inte ta varandra förginva är stor!
Vi måste ständigt påminna varandra om att varje dag är en NY dag, det är inte hugget i sten att vår kärlek skall vara livet ut i all evighet. Vi kan bara göra vårt bästa för att, om vi vill, det ska bli så......!

För jag kan ju inte i dagsläget tro att MIN kärlek till honom bara skulle tvärdö om han nu inte gjorde mig väldigt illa förstås....men annars......Nä, jag tror -oavsett vad som händer med oss i framtiden - att jag alltid, i mitt hjärta, kommer att älska honom, precis som jag redan gör med några få andra män som har passerat min livsstig!

Well, well, detta var bara tankar som råkade passera i mitt "arma huvud".
Och NEJ, jag kom aldrig till gymmet igår, jag lyckades med aaaalt möjligt för att slippa!

.....Men  idag  S K A  jag  dit! Hur svårt kan D va?

Tick-Tack-Tick-Tack....klockan går och snart har jag lyckats förhala det jag lovat mig själv.....
TRÄNA for Gods sake!!

Inte vara en "Lazy fried Chicken"
idá me!