Jag har en perkulator som denna, modell äldre, min saknar "av & på" knapp, man måste alltså dra ut sladden vid på-och avstängning...

Nåväl, efter att i ett par timmar bloggat, surfat och skrivit av mig framför datorn, endast iförd min myyysiga rosa morgonrock bestämde jag mig för en uppiggande kopp kaffe innan dusch och husliga åtaganden pockade på uppmärksamhet, sagt och gjort....

Väl ute i köket, plockandes med diskmaskinen känner jag en glödhet, först bara varm, sedan alltmer stickande smärta i högerarmen..

Perkulatorn stod och sprutade sitt KOKheta inre, likt en djävulsk vulkan, rakt upp i luften!
Den lilla knoppen på locket (se bild) hade lossnat....
Jag, -min idiot- hade bara en tanke i huvudet: STÄNG AV STRÖMTILLFÖRSELN!! NU!!
Då det följaktligen saknades on-off knapp STRÄCKER JAG MIG ÖVER DEN ELDSPRUTANDE VULKANEN för att dra ur elkontakten! Jag menar, hur djä...a korkad får man vara!

Efter stänk/sprut, på både arm och ansikte, återfick jag intelligensen och ställde helt enkelt själva kannan i vasken....(jag lyfte den från elplattan först, THANK GOD!)

SNABBT av med klädseln, rakt in under ISKALLT vatten med både fejs och arm, så sitter jag nu här, något omtumlad, men utan märkbara brännskador....Puh! Shit happens kan jag med en lättnadens suck säga!

Kan bara konstatera att det var min kära, kära morgonrock som räddat mig från DISASTER som så många gånger förr då den verkat som en sjöld (hur f-n stavas det...)...SKÖLD ska de ju va, ett skydd mot den ibland så dumma, dumma omvärlden utanför, där faror lurar i varje skrymsle....Man kan till och med drabbas av ett vulkanutbrott ju! ;-)


Nu, mer elände: Min MELLO-Favorit:

Påminner mig om min ungdomstid då jag alltid, i retrospektiv, tycktes vara olyckligt kär, övergiven och ratad.....eller är det bara de svåra minnena som lever kvar?
Nä, de lyckliga stunderna bevarar jag, likt bomull, runt mitt hjärta!
Ett brustet hjärta kan ju med tid & KÄRLEK läka.....