Jag orkar inte följa rättegången mot.....(jag vägrar säga hans namn)
i Oslo....
Jag läste dock en artikel i DN i morse, fick direkt en magklump och började gråta.....En mamma berättar.....
Hennes dotter är en av dem som överlevde....men......livet har, självklart, förändrats för alltid...

Hon berättar att hon, efter att ha förstått att någonting var väldigt fel ute på Utöja, fått tag på sin dotter via mobiltelefon....dottern låg under en sten, gömde sig för massmördaren....mamman kunde i bakgrunden höra skott, skräckskrik, förtvivlan och panik....... med detta som bakgrundljud höra sin dotter förtvivlat viska till sin mor: "Mamma, jag kommer att dö härute".....

Där brast det för mig....!

Kan någon förstå denna skräck, dödsångest, panik, förtvivlan....jag tror inte det, hur mycket vi ens försöker så är en glimt av denna känsla tillräcklig, "Just a scent of it is ENOUGH"....

Mamman, med ett obegripligt lugn, så som den goda modern skall vara, talar, viskar till sin dotter...
VAD säger man till sitt barn i denna stund av ren ondska?
Mamman vet inte själv, hon förstår inte själv varifrån denna styrka kom....
Men, det är kanske så, att när ett barn är hotat träder Tigermammans instinker in, jag vet inte....

Som mor, medmänniska kan jag inte ens tänka tanken utan att känna en djup, djup skräckångest....samt avsky, hat och, och, och för mannen bakom denna ONDSKA!

Jag vill inte, kan inte, orkar inte försöka förstå mannen bakom dessa handlingar.....VAD skall man förstå?????
Det ofattbara, eller????


Just nu sitter jag här framför datorn, med min egen yngste son, frimodigt nynnande och trallande i sitt rum...med detta välsignade ljud i bakgrunden, orkar jag skriva om det ingen av OSS kan ta in och förstå....

jag skriver....kanske mitt sätt att bearbeta känslan inuti.....ALLAS vår värlsbild och tro och tillit har rubbats sedan den dagen, den tjugoandra juli 2011, då totalt sjuttiosju medmänniskor brutalt mördades av.......jag vägrar skriva hans namn......!