Då min far och jag, som Ni kanske noterat, kommunicerar en del här på min blogg, vill jag börja med att säga: Jag älskar Dig PAPPA!
Jag läste, först nu, din kommentar till gårdagens inlägg.....TACK! Tack för ditt MOD. Mod att "offentligt" skriva mycket  personligt men ändå inte avslöja för mycket privata känslor och detaljer. Ja, farsan, det vore väl underbart att få fira tre generationers STORA födelsedagar nästa år. Min far, min äldsta son och jag själv. 70 + 20 + 50 =140års kalas! Det gäller nu bara att enas om ett gemensamt datum för festen då födelsedagarna infinner sig i mars, maj och november 2012. Hmmm det tål att tänka på.....(frågan är om sonen vill fira med "gamlingar"??!!)

För Er andra kära läsare; consider yourself invited to the BIG PARTY!!! När det nu blir....att det i så fall skall bli på gamla LORRY, nuvarande "Hedmans" på Fredsgatan/Vegagatan i Sumpan, ja, det är väl så gott som bestämt. (Om det ekonomiskt är genomförbart!) Men tanken vore väl, "strunta i presenter, kom å fira med oss, handla i baren och dansa natten lång"

På tal om kommentarer till bloggen.....fick kritik av en god vän, jag vill POÄNGTERA att jag tycker mycket om den mannen, han är klok, intelligent, vass och väldigt ödmjuk, blink-blink T-L!

Min vän tycker att jag blottar mig för mycket, att jag borde "komma igen", inte fortsätta älta det som hänt och varit. Naturligtvis har han rätt. Till viss del tycker jag.

Jag "blottar" mig så mycket jag kan leva med och frågan kvarstår; Är det modigt eller dumdristigt?
Jag, å min sida, tycker att det kräver en stor portion mod att våga erkänna att JA, jag mår skit, ja, jag gråter, ja, jag vill ha hämnd, upprättelse och erkännande! Ganska "fula" mänskliga egenskaper, men, jag erkänner: Jag besitter dem alla!
Naturligtvis är ALLT jag skriver inte 100% sant. Min ambition är att skriva personligt men inte bli alltför privat, det är en ständig balansgång, men, jag vill skriva på ett sätt så att andra människor kan känna igen sig i min känsla, förstå det jag skriver, andemeningen av det i alla fall....

Min vän tyckte också att det ibland lät som om jag inte hade en enda vän i världen förutom mina barn.....Jag tror att han mellan raderna menade: "VI-dina vänner- känner oss aningen kränkta".....Okey, jag förstår, jag ska förtydliga:

Jag HAR vänner! Underbara, fina, goa, klipska. de BÄSTA vänner man kan önska sig, däribland DU T-L!! Hehe
Men, det är ändå känslan jag ibland har av total ensamhet jag försöker förmedla......den känsla som kan innfinna sig i ett stort människohav.....

Men, den ensamhet jag ibland lever i är självvald. Jag drar mig undan, jag går hem, svarar inte alltid i telefon. Jag VET att jag kan ringa en handfull, men, väljer ibland att avstå, ibland av hänsyn till dem, annars enbart för att jag inte orkar....Det är mitt sätt att hantera saker & ting, rätt eller fel....
Dessutom har jag ett ganska stort behov av självvald ensamhet. Vi är alla olika på den punkten, men jag måste få rå mig själv, absolut inte alltid, men ofta.


Men, jag vidhåller (lånar en strof av poeten Bruno K.) "Så få det finns kvar att tycka om".

Men, det finns också de som jag tycker VÄLDIGT mycket om, så det så!

Ja, jag är besviken på somliga, medans andra har visat sig finnas där, mot alla odds kanske!

Oj, detta inlägg blev inte som jag först hade tänkt mig....Jag hade tänkt skriva om den lilla tjej med hjärtfel jag såg på TV igår kväll, hur allting får andra proportioner, sätts i andra perspektiv.....
Hur en del lider, kämpar, slåss, överlever...Hur hennes föräldrar överlevt detta med förståndet i behåll, vilken kärlek, styrka och.......ja, jag kan inte ens sätta ord på det!