Jag fick en inbjudan att närvara på sommarfestbåtresa tillsammans med en av mina arbetsplatser. Denna inbjudan var värd mycket för mig. denna inbjudan var ett "statement" från chefen där. Denna inbjudan kom som en glädjeöverraskning för mig, min instinktiva reaktion var: "Vååågar du verkligen bjuda mig efter allt som hänt?"

Ja, varför skulle jag inte det? Du har arbetat här i över tjugo år och gjort ett kanonjobb! Jag är stolt över att ha haft dig i min stab!

TACK! Varmt TACK!


Jag tackade initialt JA, men, har ändrat det till "Nej tyvärr"!


Ingen sommarfest i världen kan betyda mer än själva inbjudan gjorde, det räcker för mig.

Jag är inte på festhumör.
Jag vill inte låtsas vara det.
Jag kan fortfarande börja gråta då någon yppar vänliga ord och frågar hur jag mår.

Jag vill bara sitta häääär, under korkeken, tillsammans med mina grabbar å lukta på blommorna.....

Bara vara tillsammans med dem jag älskar och litar på mest i hela, hela, hela väääärlden!


Jag har, via sms och mejl kommunicerat med en fd kollega som, tror jag i alla fall, förstår hur jag känner......förstår min känsla av ensamhet, vilken förvärras i sällskap med andra, förstår (?) MIG....??!!!

Hoppas det, om inte, ja, då är det så......

EN chef har stått upp för mig, kanske den av alla som jag minst förväntade mig det av, HAN stod upp, vågade bjuda in mig då andra stänger mig ute och DET är jag evigt tacksam över och känner STOR RESPEKT för!



Ni kanske tror/tycker att jag bara ältar, gnäller och klagar.......Ja, möjligt! MEN, jag kan bara inte stoppa huvudet i sanden och låta saker, uppenbart felaktiga, passera! Kalla mig patetisk, ja, men hellre det än feg undanglidande tysssstnad......

Livet går vidare, tro inget annat!
jag kan skratta åt eländet men det betyder inte att jag, likt en dum gås, låter det rinna av mig som vatten.....
Jag har observerat, noterat och memorerat hur mina "vänner" har agerat då jag behövde dem som allra mest. Till vilken nytta kanske ni undrar.....men allt behöver inte vara till NYTTA för mig...jag vill bara VETA.......vilka som finns och vilka som inte gör det....Konstigare än så är det inte.

En sak är då fullständigt klar; jag ÄR hellre ensam än omgiven av totalt meningslösa, falska och fega krakar som bara tänker på eget väl och ve. Jag behöver dem inte.


Idag mår jag, trots allt ganska bra. Mina grabbar omger mig med kärlek och mår bra, vad mer kan jag begära?
Jag har de bästa av systrar och bröder på alla sätt och vis.

I skrivande stund skruvas det trall på vår blivande, stooora altan (60kvm).......DET är lycka för mig!