Fan, jag ska nog inte köra mer på gymet! Börjar bli lite väl musklig nu!

Hade skitkul igår kväll! Ute med en galen väninna, rolig som tusan. Vi avhandlade massor av corny ämnen å gapflabbade åt "småkillar" som kom fram å frågade om vi skulle hångla......!!!!

Jag fick tips på en matta jag bara måste införskaffa! Samt annan matnyttig kunskap, som till exempel råd på hur man väcker sin älskling!!!!! Trick jag bara måååste testa snart! Ja, jag är så himla barnslig iblad, och vet Ni vad? Det är jag STOLT över!!! Ikäll blir det melodifestival (om inte Kalla ser ut att gå bra i 3 milen).
Allt är frid & fröjd, har gått i morgonrock heeela DAGEN LÅÅÅNG, SKÖNT SOM TUSAN! Men i morgon bitti är det som vanligt gympa! Men jag ligger lågt med muskelträningen, okey!!??

Vilket djävla antiklimax det blev då Tre Kronor åkte ur OS-Hockey turneringen.......nu är det ingé kul längre! Hade verkligen sett fram emot en GULDMATCH!!!

I morgon kväll blir det pubbesök med en väninna (igen!). Måste ut och lufta mig lite grann, se mig omkring, se vad jag (inte) missar då jag är hemma med familjen och kollar på "På spåret" på SVT. Varje gång jag går ut blir jag så in i helvete tacksam över att jag INTE är hänvisad till det livet! Än mer tacksam för det jag har att komma hem till....det är nyttigt!

Sportlovet närmar sig---Oj vá vi ska sporta då!!!.........NOT!!!
Mina tre killar här hemma är inga atleter precis, så ska det bli någon sport, ja, då är det väl jag eller TV:n som får stå för det och det är väl så gott som något!

....är våra liv, eller hur! Ladda upp-Ladda ur- Lite loj-Ladda om-........Jag vet inte varför jag kom att tänka på det....men ibland far vi omkring som Duracell-kaniner, full gas, utan eftertanke, bara med nästa mål i sikte......vi lever, i ordets rätta bemärkelse, lika lite som en leksakskanin som går på batterier.....vi bara ÄR.
Vi stannar inte upp och reflekterar, njuter inte och tar knappt ingen sakda alls....förutom att våra batterier sakta men säkert laddar ur och blir sämre och sämre.......och när vi slutligen har laddat upp våra små batterier tillräckligt många gånger, så är de uttjänta, döda........dags för ett nytt!

Vi är bara små batterier i denne värld, utbytbara.........

Tänk på det då du ödslar ALL din kraft och energi på något som någon annan, vem som helst kan utföra......lägg din energi på det som är viktigt för dig, låt dig inte bli uttjänt, förbrukad och ersatt utan att någon märker det.
Sträva efter att, när dina batterier måste tas ur bruk, ja, då skapas det ett tomrum, en saknad, en efterfrågan.
Du väljer själv, kanin eller människa!LEV MED KÄRLEK OCH PASSION!

Nu förtiden får man inga brev! Därför var glädjen extra stor idag då jag gick till brevlådan och fann ett HANDSKRIVET brev!!!! Vilken underbar känsla det var att öppna det, läsa det och besvara det.......Den tiden tycks ju vara förbi...numera kommunicerar vi kort, koncist och opersonligt via sms, mms och mejl......vi sitter på facebook och skriver bloggar...förvisso ett utmärkt sätt att göra sin lilla stämma hörd...men, var finns intimiteten, var finns det privata, var är kärleksbreven som sedan ombinds med röda sidensnören och sparas förevigt....var är dem!!!!???

Saknar spänningen i momentet då man försiktigt sprättar opp ett brev från en efterlängtad....pulsslagen då brevsidan försiktigt tas ut och viks upp......den snabba genomläsningen....för att sedan läsas om, och om, och om igen....suuuuuga på varje stavelse.......prasslet, se hur pappersarket blir mer och mer läst av hundratals genomläsningar.....MMMmmmmm det var tider det!

Jag fick idag ett brev från en före detta elev till mig.......en liten tjej som jag tycker mycket om....jag blev så glad, så rörd så........,så.........tacksam! För att hon tagit sig tid, tänkt på mig, saknat mig och faktiskt talat om det för mig!!! det är så viktigt, så himla djävla viktigt att vi bryr oss om de vi tycker om och älskar....varför glömmer vi bort det mellan varven...???

Hon räddade min dag! Min tvättstugedag blev plötsligt upplyst i ett rosa skimmer.....jag finns, jag är saknad, det jag gjort och det jag gör BETYDER någonting för en annan människa...och DET är en underbar känsla!

En underbart vacker dag idag!!!!
Det snackas väder, väder, snö, snö, kyla, kyla......men vá det är vackert!!!

Jag önskar att jag var en skidåkare, vilket paradis jag skulle leva i då! Jag vill lära mig att åka ländskidor ordentligt, ett härligt sätt att vara ute i naturen och röra på sig...springa är ju pest, men skida......härligt! (Tror jag!)

Sveriges Tre Kronor slog finnarna i OS gruppspelet! YES YES YES!!! Finnarna blöder å det gillar jag!
Morgontv på, diskmaskinen brummar, ledig måndag....Jag mår bra! :-)

Att se grabbarna kämpa tillsammans, köra taktiskt, hjälpa fram en lagmedlem/konkurrent...ja, det gör att i alla fall jag blir tårögd! Jag och Elofsson kan gråta ikapp! Det är så fiiint, så osjälviskt och generöst.......
Min fråga är....skulle tjejer göra samma sak för varandra?? Nu menar jag kanske inte bara i skidåkning, utan överhuvudtaget...eller är detta med lagkänsla, umgås i grupp, någonting som till största delen är förunnat den manliga delen av befolkningen?

Jo, jag har jobbat med kvinnor som stöttar, peppar, lyfter och unnar varandra framgång......vänta, vad sa jag.......sa jag kvinnor??? Jag menar kvinna, jag har arbetat med EN sådan kvinna!

Jag vet inte om det är mig det beror på, men jag har ganska dålig erfarenhet av kvinnor i situationer där det uppkommer en viss konkurrens....såsom i arbetslivet, inom idrott och studier. Killar verkar faktiskt var mer generösa då det kommer till att verkligen önska någon annan än sig själv framgång, är det så....????

Jag har några jättefina väninnor som jag älskar, det är inte det, men om jag får välja, så umgås jag hellre i en grupp av män än med kvinnor i flock........Jag har ROLIGARE med grabbarna!!! De är -oftast- mer genuina! De skrattar oftare, mer ärligt! De kanske inte alltid är så måna om att upprätthålla en fasad......Nu sitter jag bara och funderar, men det tål att tänkas vidare på detta......vad är det hos mig som oftast föredrar manligt sällskap.....Jag skulle ju hellre gå på en herrmiddag än en tjejdito........Jag VET var det skulle vara roligast, generellt sätt alltså!!!

Detta har INGENTING att göra med att jag känner mig mer bekräftad i mäns sällskap, jag talar nu inte om potentiella älskare, utan om killkompisar, bröder......vänner helt enkelt!

Jag har helt enkelt lättare för killar...tänk vilken tur att jag fick två söner!!!! ;-)
LEV MED KÄRLEK OCH PASSION!

Idag fyller min kille år! Min fina gubbe fyller 43!!! Fyrtiotre år! Rena lammköttet!!! Hehe
Han avsade sig kalasfirande, lika bra det, för han är dagen efter kvällen före då han var på herrmiddag, jojo!

Nu har vi preic haft presentöppning och ätit ljuvlig hemgjord cheesecake. Dagen kommer med största säkerhet tillbringas i soffan i ryggläge....helt OK för mig, jag har hunnit träna, sola och shoppa.......Nu myser vi!! Bara vi! ;-)

Ska snart gå till sängs...gympadags i morgon bitti...upp tidigt alltså! Mannen har varit på herrmiddag, ringde nyss, de avslutar kvällen på en pub här i närheten! Kul för dem! Själv är jag hemma med yngste sonen och en övernattande vän till honom. Vännens mor har varit här och vi har haft en trevlig kväll med snack, melodifestival (vilket skit) och några öl......Va det är härligt med vänner man kan prata med, I mean really TALK!!!!

Fick veta ett å annat som fick min värld i gungning...men det sjunker in snart, det är inte mycket som får mig att tappa hakan nuförtiden!!! HEHE!

En bra lördag har det varit! Middag hos min fine svärfar med nära och kära.....Jag mår bra, I feel fine!
Jag hade velat vara med med gubben å hans polare nu....hade velat ta med mig min vän och ha kul med dem....men......tidig morgon i morgon samt barnvakt är det som saknas!
Jag gillar verkligen min gubbes polare!!! de är så sköna typer! Trevliga, roliga, fina killar! Jag vill vara med!!! Vaddå herrmiddagar??? varför får inte tjejer vara med??? Jag vill ju det!!! Fuskigt!
Nä, nu säger jag GODNATT!

LYSSNA!!!!!!

Detta är mina GODA VÄNNER!!! Lyssna på gitarristen, grym va!!!! Å sången, den går inte heller av för hackor!
I LOVE them!!!

Om jag någongång skulle bli kär i en tjej, ja, då skulle det vara i Anja Pärson! Shit, vilken brud!!! Stencool! Till och med coolare, tuffare, mer stenhård än Lisbeth Salander i Milleniumböckerna! Anja tål lika mycket stryk, blir lika blåslagen, är nära döden, visar ingen fruktan, ingen "mercy", har ren killerinstinkt, är smart, stark, intelligent, viljestark och är, i all sin "djävlaranammaattityd extremt attraktiv!" Anja tar inte, precis som inte heller Lisbeth gör skit, ingen trampar på dem, de tar vad de vill ha, har ändå en extremt hög integritet, månar om sitt privata liv.....! Jag beundrar och högaktar Anja, det har jag alltid gjort, men nu, ja nu har hon hjältestatus i mina ögon!!!

Och nu Anja, NU kommer också DU, vare sig Du vill det eller inte, änligen bli folkkär! Till slut älskad av hela det svenska folket! Alla älskar hjältar! De som, mot alla odds, trotsar dödens käftar, reser sig upp och slår tillbaka!
Vi älskar Lisbeth, vi älskar Dig! Anja, DU kommer att få bragdguldet detta år, ta mig tusan! Ingen kan göra en större, mer heroisk, modig insats än den DU just gjort. Du har vunnit över Dig själv, över alla, över hela det svenska, ja, hela världens folk! Du är bäst! I LOVE U!Du är en sann vinnare! VICTORY!!!

Det talas nu hela tiden i medierna om sexuella övergrepp på teaterscenerna, i media-och filmbranschen.....Unga kvinnor vittnar om hur utsatta och kränkta de blivit av sina manliga, oftast äldre chefer....

Dettta är någonting som inte är specifikt för skådespelarvärlden, jag är säker på att det lika mycket förekommer på Ericson, banker och advokatbyråer......Lika vanligt är det dock med sexuella trakasserier av män på kvinnodominerade arbetsplatser, såsom skolan, barnomsorgen och i sjuksköterskeyrket.

Men, det vi glömmer bort i denna debatt är då en kvinna är chef på en typiskt "kvinnlig" arbetsplats.......det är DÅ det verkligen blir problem med trakasserier, gruppbildningar, intriger, skitprat bakom ryggen och maktmissbruk.

Tyvärr måste jag säga att de allra sämsta chefer jag har haft har alla varit......kvinnor! Kvinnor har svårt då andra kvinnor "tar sig ton", ifrågasätter och är framgångsrika i sitt yrkesutövande......tyvärr, jag tror inte på "systerskap".
Jag har dessutom arbetat som ensam kvinna inom ett, i alla fall då, mansdominerat yrkesområde, databranchen. Jag har aldrig blivit utsatt för trakasserier, varken av sexuell eller annan art.....Tvärtom var mina manliga kollegor oerhört måna om att jag trivdes och hade det bra.

Jag diskuterar gärna detta vidare....vad tycker Ni?

the Bright side of Life!


"Beträffande "Vintern" - Återstoden av denna, kan räknas i veckor eller dagar. Vi har redan fått tillbaka ett par timmars dagsljus. 30 dagar till Vårdagjämningen och 38 dagar tills vi ställer om klockorna till "Sommartid"...Upp med hakorna!!!"



Så, precis så, skrev en klok, god vän till mig på facebook idag....så, vad håller vi på med? Sluta gnäll på vintern, våren ääär ju de facto snart här med körsbärsblom, sol, värme och fågelkvitter. Denna vår kommer vi njuuuta som aldrig förr, var så säker!



Såååg Ni Anja Pärsons vurpa igår?! Fyy Faaaan! Jag skrek rakt ut, nej skrek är inte rätta ordet, jag vråååålade!!!!
Herreguuud att hon klarade så pass bra ändå! Jag trodde att hon skulle dö! Skitläskigt, det är ju livsfarligt med störlopp.........Hon hade bergis vunnit om hon hade kommit i mål.....men TACK Gode Gud för att hon lever!

Tänk vad man (jag) engagerar mig i typ OS, VM, EM, älskar sport helt enkelt!!!
Men mina "kids" är helt ointresserade....så kan det bli!

Stackars min stora son då han var liten...jag satte honom i alla sportskolor som finns för att han skulle hitta "hem"...Det var veckolånga fotbolls, basket, baseball, friidrotts-skolor på sommarloven i flera år....men ingenting fastnade han för..... Han kämpade, slet, svettades och.....LED! (efteråt har jag förstått att det mest var för min skull, FÖRLÅT din mamma, kära, kära barn!)I baseballen kände han för stor press, hans pappa är domare och hans morbror, min bror är Sveriges, genom tiderna, bästa spelare, numera ass. coach i landslaget......Då han, min son, bär dessa bådas efternamn, kände han att han inte kunde leva upp till dem...Plutten!! Han sa till mig: "Mamma, de hör mitt namn och tror att jag är bra, men jag är ju sämst". Min lilla gubbe.....Nu är han sjutton bast, bästa killen! Ingen idrottsman, men duktig i skolan och håller sig i form på gym, det är bra!!! :-)...

Den lille sonen har inte heller visat något intresse för idrott, denna gång pressar jag inte...det får bli som det blir med den saken.....Hans mamma har lärt sig av sina misstag.....

Nu tänkte jag lägga in en klagan över snöfallet...men jag hejdar mig......det är ju bara 30 dagar kvar till vårdagjämningen, Don´t Worry, Be Happy!!! :-)LIVE WITH LOVE AND PASSION!!

visst känner man en viss uppgivenhet och resignation över vintern.....det är liksom ingen idé att klaga över vädret längre...det känns som om det har varit kallt och djävligt i evigheters evigheter nu.....Ljusglimten är vinter-OS! Men det hade räckt att se snö på TV! Va HÄRLIGT det var igår att se Björn Ferry dominera och ÄNTLIGEN få visa att han kan!! Grattis! Jag äälskar när "underdogs" får en stund i guldglansen!


Jag har sökt ett jobb som jag gärna vill ha...jag är, tror jag, perfekt för det!
Dock tror jag i detta fall att jag har min ålder emot mig, de vill ha unga, "hungriga" vargar.....men vaddå? Jag är precis lika ung i sinnet....utöver detta har jag en lite äldre kvinnas erfarenhet och klokskap, det borde vara den ultimata kombon......men alla vi vet ju att det inte är så....jag har kommit in i den så kallade "osynliga åldern"! Den ålder då kvinnor liksom inte syns längre...bara finns....i allra högsta grad!!!!
Önskar jag att jag var yngre? Nä, det gör jag inte! Har nog aldrig mått så bra som jag-trots allt-gör nu! Dessutom tycks det vara mycket mer komplicerat och kravfyllt att vara ung idag! Jag har ingen åldersnojja på det viset, men visst, det är jobbigt då man känner av att kroppen inte är vad den varit, krämpor man tidigare ej haft gör sig påminda och hjärnan kanske, möjligen är mindre snabb.....men annars.....perfekt!
Jag har vant mig vid att inte bli sedd på samma sätt som tidigare, faktum är att det är ganska skönt! Det enda som -trots allt- betyder någonting är ju att min man finner mig attraktiv....å dé gööör han! hehe

De som älskar mig, de älskar mig för den jag är och inte för den jag ser ut att vara och just DET är en välsignelse!

Vanligtvis brukar jag känna mig upprymd och samtidigt lugn efter ett träningpass....endorfinerna gör sitt jobb...jag lutar mig tillbaka i välbefinnande...Men icke så ikväll....Kände mig bara mer och mer irriterad.....när passet var slut, då var jag inte, som jag brukar, glad och trött, jag var istället arg och pigg......Vad kan detta bero på?
En dålig dag på jobbet, eller...;-)Känner mig fortfarande låg...trots att jag tog en rask halvtimmespromenad på hemvägen, djupandades frisk luft....in genom näsan och ut genom mun...in genom näsan, ut genom mun....Något ligger och lurar i mitt medvetande...men vad??? Hmmmm, det tål att tänkas på......

....Er allra första kärlek? Den där Ni hade då Ni var cirka 13-14-15år. Kommer Ni ihåg hur fruktansvärt starka känslorna var? Att man var säker på att man skulle älska den personen HELA LIVET!

Läste preic en annan blogg vari en tjej, beskrrev hur hennes första kille på många sätt format henne, saker han sagt som fortfarande satt kvar....Är det så!!!??? Kanske.

Jag kommer ihåg min första, stora, riktiga kärlek. Vi kan kalla honom Kalle.
Kalle var ett år äldre än jag och den tuffaste killen i plugget! En kille som de andra killarna önskade att de var och tjejerna onskade att de hade.....jag också!

Vi var tillsammans TVÅ gånger under skoltiden. Den första gången, det var då man frågade "chans". jag frågade på honom, han svarade: "Ja, på ett villkor, att vi kysser varandra utanför syslöjdssalen på långrasten, där hela skolan kan se oss". Shit! Å, jag som var ganska blyg för pojkar i allmänhet och HONOM i synnerhet!!! Men gjorde jag det? Självklart! Vad gör man inte för kärleken!

Då, när vi var så unga, gick väl i 4-5:an träffades vi inte vidare värst, och jag kommer ihåg att han gjorde slut via ett ombud.

Andra gången, den som räknas, vi blev ihop, då gick jag i åttan, han i nian! Han hade förstås redan en tjej, men gjorde slut med henne i ena minuten, blev tillsammans med mig i den andra. Jag var sååå lycklig!
Men, strax därefter kom han till mitt klassrum och sa att vi fick vänta lite, för hans tjej stod på skolgården och skar sig i handlederna av sorg! Snacka om dramatik!!!
Nåväl, efter mycket om och men så blev det VI!!! Jag svävade på moln!
Han var så fin!
Lika tuff som han var med sina polare, lika öm och snäll var han då vi var ensamma.....jag fick den finaste present jag någonsin fått av honom. Han hade (såklart) örhänge, det var symbolerna för "tro, hopp och kärlek". Ett hjärta, ett kors och ett ankare....En kväll bad han mig att ta av mig min guldkedja jag hade runt halsen, han gick ut i köket och var borta väldigt länge. det hamrades och bankades...sedan kom han tillbaka, då med det lilla, lilla hjärtat han haft i örat, uppträtt på mitt halsband...Jag var så lycklig så att jag grät!

Detta var tidig vår. Jag var så kär.
Skolavslutningen närmade sig, jag såg fram emot ett underbart sommarlov tillsammans med honom. Allt vi skulle göra och uppleva tillsammans. Vad händer då?
Han gör slut!
På självaste avslutningsdagen!
Mitt liv var över!
Jag dog, där och då!

På den tiden samlades alla ungdomar i Hagaparken på avslutningsdagskvällen...så också jag, (hur jag kom dit minns jag inte, så knäckt som jag var...) jag hoppades väl på återförening.   Men...ICKE!!! Redan den kvällen blev han ihop med en annan tjej!
Jag hatade henne!
Jag var knäckt
Jag var kränkt
Jag var tillintetgjord!!!

Vet Ni vad det värsta var?
Han och jag bodde i husen mittemot varandra.....på hemvägen gick de framför mig, hand i hand...mitt hjärta gick i tusen bitar.

Den sommaren låste jag in mig.
Jag åt nästan ingenting
Bara grät
grät
grät.....

Stod i mitt fönster och såg dem, de där två, HAN och den där "vidriga" tjejen komma och gå.......
Jag var övertygad om att mitt liv var över! Att jag aldrig, aldrig någonsin skulle kunna älska någon annan an honom.....

Men.....visst gick det över! Visst har jag älskat! Andra troligen mer än honom till och med!
Men jag glömmer aldrig den sommaren, den "svarta sommaren".....och, allt sedan dess har jag de facto känt en sorgsen smärta i mitt hjärta då våren är i antågande........

Den här killen skall jag, min man och våra goda vänner se och lyssna till på Cirkus Arena 19:e maj!
Coolt va!!!


Me like!!!

....och solsken!Är det vackert....JA!......Men ack vad jag är less på vinter, snö och kyla!!!!!

Då ska vi inte tala om morgonstressen, tjatet, påklädningen av motstretiga barn......Nu har jag lämnat & hämtat barn på dagis, skolor och fritids i sjutton år, 17 fucking years....jag är så less på det!!!!! Min yngste son föddes ju då min äldsta var nio, i och för sig en äldersskillnad jag rekommenderar, men.........detta med att lämna på morgonen.....! Samma visa varje morgon....en trött, grining unge man måste tjata på för att komma i tid......ibland tappar jag, det ska villigt erkännas, humöret....känner hur pulsen stiger, hjärtat bultar, stresshormonerna flödar och....hjärtinfarkten kommer närmre och närmre......Så, då är vi äntligen påklädda, frukostätna och på väg, först DÅ kan jag andas ut och det brukar, trots altt, bli en riktigt trevlig promenad, med roliga konversationer....men!

Jag tror att de allra flesta föräldrar känner igen sig. Man förbannar denna tid, och sedan, då barnen klarar sig själva, ja då önskar man sig den tillbaka! That´s life!

Nu....lite OS-tankar:

Jag säger bara: Charlotte Kalla!
Vilken tjej! Vilken GRYM tjej! Vilken fighter, vilken vilja, vilken fightingspirit och glöd! Jag är full av beundran för den bruden! Så ung, så målmedveten och URSTARK! Så FRISK!!!! Hon ser så oförskämt FRISK ut!
Hennes härliga leende och ögonen som strålar, ögonen strålar av värme, glädje och bus!
Men såg Ni hennes blick under racet.....då var det bara "nu djävlar"! DÅ såg hon, den lilla, söta tjejen GRYM ut, fullständigt skräckinjagande....så måste i alla fall hennes motståndare uppleva henne, som en URKRAFT från norra Sverige! Jag säger bara R-E-S-P-E-K-T-!!!!!! Go Girl GO!

Sug på den här meningen en stund:

"En cynisk människa vet alltings pris, men ingentings värde".




Jag känner, tyvärr, en hel del cyniker, det finns många av dem i vår värld, alltför många!

Jag är inte cynisk, det hävdar jag med bestämdhet! Ja, jag kan vara djävligt krass, det kan jag, eller, som jag brukar kalla mig själv; en negativ optimist! Med krass menar jag realist, jag har varit med förr så att säga! Jag VET att livet inte är ljusblått all the way! Man försöker göra sitt bästa, ibland räcker det, ibland är det inte good enough...så är det bara......men, jag vill fortfarande, jag hoppas fortfarande, jag LEVER fortfarande!

Cyniker.......de är inte roliga!
I SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) beskrivs cyniker som; "rå, skamlös, fräck".....Ni fattar va....inga roliga människor det inte! Jag skulle vilja lägga till: Otacksamma, ogina och hänsynslösa.
Det är sådana människor som öppet kan fnysa åt en allt för liten (i deras ögon gåva)de begriper inte och kommer aldrig att förstå omtanken bakom tillförskaffandet av den samma....vilket tankearbete som försiggick, vilka känslor och vilka uppoffringar......En cynisk människa tittar bara på prislappen........är det inte rätt "brand"=märke, så är den bara värd en fnysning, detta på sin höjd......

Vad skönt det är att täppa till käften på en sådan person. SÅ.DJÄVLA. SKÖNT!


Jag tror att de mest cyniska människorna är små barn inuti, de är oerhört egocentriska, hela världen skall, om de ska må bra, kretsa kring dem. De har noll och ingen förståelse för hur andra reagerar, de fnyser åt svaghet.... de trampar på den, på dem, på de svaga....därmed INTE sagt att cyniker är starka personer själva, tvärtom....
Nä, nu börjar jag trassla in mig i en argumentation som jag inte okar fullfölja........Vad tycker DU?

....för en tupplur! En lååååång sådan! Gråmulet, kallt, ruggigt. Tyst och lugnt i mitt hus, jag är ledig och grabbarna är där de ska vara, i respektive skola och på jobbet. YES!!!! Lediga måndagar är bäst! (Eller hur Lalla!).

Hade han, min man, någon överraskning i garderoben till mig idag på Alla Hjärtans Dag?.....ICKE! Han hade "glömt"!
Vaddå glömt??? Han tycker helt enkelt inte att sådana här dagar är viktiga, de är de förvisso inte.....det är tydligen inte heller "mors dag" och födelsedagar....det vill säga MINA födelsedagar....som han också har glömt vid några tillfällen! En gång, som jag i en tidigare blogg berättat om, så glömde han t ill och med mig, alltså, glömde att möta mig då vi hade avtalat en date.....Min fräga är, hur mycket glömska skall man acceptera?? När övergår det i ren nonchalans? Jag har sagt det förut, säger det igen, glömska människor kommer oftast undan med sitt glömmande...."Ja, men han/hon äääär ju sån! Eller människor som aldrig passarr tider, "Ja, men det har hon/han aldrig kunnat, du vet ju hur han/hon äääär...Vaddå ääääär, Shape up! Skaffa en klocka med alarm och en anteckningsbok! Jag ska också börja glömma saker och ting, födelsedagar och fars dag, så får vi se hur "oviktiga" de är ! Ja, banne mig!!!!

Blev jag besviken då han hade glömt idag? YES! Jag reagerade ungefär som min son!!! :-) (vilket Ni kan utläsa!).
men, men, det gick över, för.....han är ju som han är!!!! :-)

Var och firade min sons systers födelsedag! (samma pappa): Jättemysigt! God mat och trevligt umgänge, fick äntligen träffa några av deras vänner som jag har hört talas om så länge! En perfekt aktivitet en dag som denna, lagom avstånd också, de bor i samma hus som oss, så det var bara att knalla ner en trappa! Mannen? Ja, han låg på sofflocket heeeela dagen, "aldrig mer, det var sista gången, nu ska jag köpa gymkort! (Tack Linköping!)

....det var sista gången! Så tänkte jag förra söndagen och avlade ett "vit månads löfte"........men likadant är det denna söndag: ALDRIG MER, detta var sista gången! :-) Jag är alltså bakis skakis! Men, det är det värt, för shit va trevligt vi hade det igår kväll! Vi har hittat nygamla vänner som vi stortrivs tillsammans med, ett underbart par som vi skrattar, musicerar, sjunger, dansar OCH kan diskutera allvarliga saker med! I LOVE THEM!
TACK kära Ni för en härlig kväll i all dess anspråkslöshet (säger man så??).....avspänt, roligt och mysigt.....!

Har precis tagit en eftermiddagslur....Mmmmm, så härligt, det är bästa sömnen! Då man sover en truddilutt på dagen, KÄNNER man när man somnar....det gör jag aldrig till natten...Konstigt!!!
Jag har alltid en "dip" vid 15.00-tiden, ack vad ljuvligt det är då man har möjlighet att då få sträcka ut sin lekamen, stänga ögonen och känna då sömnen, den goda vilan smyger sig på. Vaknar efter en stund som en ny människa, pånyttfödd skulle man kunna säga! Hallelujah!

Håller fortfarande på med dessa djävla kläder, viker tvätt, shit va det är tråkigt!
Snart kommer gästerna, lovely! Mannen skall laga en god pastarätt med spenatsås, vitt vin och godis! Mums!
Hoppas på en gemytlich afton i goda vänners lag, med mat, vin, öl, musik och sång......något av livets kryddor alltså!
I feel so fine! Harminin flödar i detta hus just nu! Är inte det lycka så säg! :-)

Lördag! För en gångs skull är jag LEDIG söndag morgon and it feels real GOOD! Vi har lite städdag, vika tvätt, dammsuga, göra det hyfsat fint för de gäster vi väntar till kvällen, det ska bli riktigt najs!

Jag mår bra, alla är friska och glada, lilleman leker med en kompis, stora sonen, ja...han soooover fortfarande....jag glider omkring här hemma och bara myser. Ute är det snömodd, grått och kallt, så, det är lika bäst att hålla sig inomhus. OS har startat. Jag kommer att följa det med stort intresse, är en sportlover, i stort sett alla kategorier.

Igår kollade vi, som vanligt, mannen å jag "På spåret, vi hade 24p, samma som de som förlorade, men jag tog två destinationer på 8p! Det är jag stolt över: Våra fredagar är BÄST: Öl, snacks och snack vid köksbordet, gemensam matlagning, tävla "På spåret"....bara lugn, ro och vardagsmysigt!

Jag har fått många nya vänner via min blogg! Det glädjer mig! De skriver till mig om frågor som rör livet i stort och smått.....vilket överstiger min förväntan då jag startade bloggen i oktober-09.

Nä, nu måste jag sluta förhala det tråkiga....vika tvätt...see Ya!!


LIVE WITH LOVE AND PASSION!

I morse, när jag lämnade min lille son i skolan, kom hans fadderbarn fram till honom. Hon är en söt lite tjej, sex år gammal, blygt överräckte hon ett kuvert till min son. Inuti låg det allra finaste AllaHjärtansDagskort!..."Tackar, tackar" sa, sonen och såg mycket stolt&glad ut. Var inte det en kärleksförklaring så säg!! Så modigt av tjejen, som är två år yngre än sonen, att VÅGA, våga visa sin kärlek helt öppet i skolan! Så gulligt, jag blev tårögd! (shit va ofta jag blir tårögd nyförtiden...känsligare på äldre dar!?).

Inspirerad av hennes kärleks/vänskapsförklaring smög jag upp bakifrån på en pappa på min sons avdelning, en pappa jag gillar, en pappa jag tycker mycket om....som vän och förtrogen.....Jag tog ett stadigt tag om rumpan på honom, bakifrån....Ni skulle ha sett hans min, obetalbar!! HiHi "Happy Valentinés Day!"....Det är ju visserligen inte förrän på söndag, men i skolans värld så firas det idag!

LIVE WITH LOVE AND PASSION! Visa de du tycker om, vänner eller kärlekar, lite extra nu till helgen! De dem ett litet rumpnyp vet ja! :-)

Idag har jag skrivit två anmälningar till hälso- och sjukvårdsnämnden (HSAN). Anmälningarna gäller en privatpraktiserande läkare, vilken förskrivit starkt beroendeframkallande medicin, benzodiazipin, under TIO års tid till en till mig närstående person. Den andra anmälan rör svårigheten att få vård för den samme.

Detta är något jag under lång tid tänkt att göra, men inte kommit till skott med...äntligen är det gjort! Känner mig nöjd. Man ska inte stillatigande låta sådant passera, vi måste SÄGA IFRÅN, göra någonting, eller åtmindstone FÖRSÖKA göra någonting åt saken!
Det tycks ha fallit på min lott den senaste tiden att just säga ifrån....varför har det blivit så??

Handlar det om, är det så enkelt, så som jag tidigare var inne på, att jag (äntligen) håller på att bli vuxen, eller, har mitt civilkurage bara plötsligt fått sig en "boost"? Jag vet inte.

Men, vad som viktigt är, det är att välja sina strider. Ofta är de kostsamma, och du måste vara beredd på att betala det pris det kommer att kosta dig. För kosta, ja, det kommer det att göra. Det kostar tid, engagemang, energi, och, i värsta fall, en anställning=pengar.....Emotionellt är det möjligen också en aning ansträngande....men vet Ni vad.....Det är alltid värt det!

Sitter och lyssnar på SVTs "Debatt" samtidigt som jag skriver...jag baxnar inför det som sägs och diskuteras....En kvinna, som förlorat sin dotter , blir uppringd av en reasercher från Tv programmet "Det okända" och påstår att kvinnans dotter spökar i ett hus......Va f-n är det??!!! S K Ä M S!!!!!

Otroligt cyniskt att utnyttja människors förluster och sorg......vidrigt! I rest my case! Jag stänger av både TV:n och datorn! GodNatt!!

LIVE WITH LOVE AND PASSION!

Ingen speciell dag i dag...bara en ny dag i ditt liv. Idag gick min lille son till skolan efter att ha varit hemma och sjuk, han var lite blyg då han kom dit.....gulligt! Min stora kille har studiedag och sover fortfarande..
Läget är under kontroll. Det känns bra. Läste gårdagens Expressen vid frukostbordet, "bråket mellan Mästarnas Mäsare, Patrik Sjöberg och Thomas Gustafsson fortsatte efter sändning".......wow, va spännande....NOT!
Tycker att den där Gustafsson verkar vara en stiff och ganska trist kille, Patrik däremot, en frisk fläkt, mycket roligare typ än vad jag trodde....tål man inte hans så kallade provokationer, sagda med glimten i ögat, ja, då tycker i alla fall jag att man SKA dra hem!

Såg den gamla gobiten LOVE STORY från 1970 på Canal+ igår.......då jag såg den första gånger var jag kanske 13-14år....grät hjärtskärande....igår..."jaha", var väl i stort det jag kände.....numera krävs det MER för att jag ska lätta på tårkanalerna! Man är härdad! :-)

Idag är det fix&don som gäller, let´s get it started!

Idag fyller hon år. Hon som var min bästa vän och klasskamrat under gymnasietiden. 10:e februari, denna dag tänker jag alltid extra mycket på henne....jag saknar henne.......vi finns inte för varandra längre....
Nej, hon har inte gått vidare till sällare marker, lämnat denna jord, men hon har lämnat mig, lämnat oss bakom sig. Vi växte ifrån varandra, eller, rättare sagt, hon växte ifrån mig.

Hon var den starka, hon var den drivande, den glada, den roliga....den som bjöd till fest med ett stort leende och bus i blicken. Det HÄNDE alltid något då hon var med. Jag var avundsjuk på henne, jag älskade henne, men var avundsjuk, ogin kan man säga.....Jag ville vara som HON, men jag var ju bara jag......

Jag ville betyda lika mycket för henne, som hon för mig...men det gjorde jag aldrig, hon var omsvärmad! Jag var "svår".....Hon bodde med en kille.....jag blev "svartsjuk" då hon valde honom framför mig. Vi gillade aldrig varandra, jag och hennes kille, vi var ju konkurenter om hennes gunst! Hon var alltid omtänksam, generös och glad! Det var inte jag, jag är mer svårmodig i mitt sinne.......jag tror jag "stal" energi från henne....Jag blev en bättre, gladare person i hennes sällskap.......men vad kostade det henne....energi!?

Hon var modig på gränsen till dumdristig, jag hängde på......! Vi har gjort mycket "galet" tillsammans :-)

Jag har senare förstått att hon hade sina ok att bära, att hennes glada leende döljde svåra trauman och stora sår....men det fattade jag inte då....vi var så unga, så naiv var i alla fall jag......

Jag förundrades ofta över varför hon valde just mig som sin vän och förtrogna.....jag måste ju ha gett henne något i alla fall.......Jag var stolt över vår vänskap!

Till slut kunde jag inte hänga med i hennes tempo......hon valde annat umgänge, jag stod kvar.....

Vi ses någongång ibland ute på stan.....stannar, pratar.....sedan drar hon vidare som en virvelvind.....och jag står kvar, ser mig om.....och går vidare jag också.

Jag älskar henne fortfarande. GRATTIS på födelsedagen!

"För miljonte gången går jag och lägger mig ursinnig, utan att ha yppat ett negativt ord till föremålet för min ilska. Ska nu lägga balsam på själen och läsa din blogg för att få syndernas förlåtelse. Du fyller funktionen av en katolsk präst. Trodde du inte va!?:)"





Vad säger man om sådana här kommentarer till min blogg......!
Det jag skriver BETYDER någonting för någon människa "out there".... om så bara en endaste.....det är ju fantastiskt!!! Jag blir tårögd!

Ännu fler tårar fick jag av glädje då jag fick denna underbara låt tillägnad mig-myself-and I.....
LYSSNA, NJUUUT!

Varmt TACK för all värme och kärleken Ni sprider.....Ni har förmågan att glädja andra, en av de viktigaste, finaste egenskaperna en människa kan ha!

LIVE WITH LOVE AND PASSION!

En vän till mig fick mig att tänka på innebörden av ord. Ord är bara ord! Sammansatta bokstäver som bildar en betydelse. Sedan sätter du orden i en viss ordning och får en speciell innebörd....men ord är ändå bara ord.....det är, ALLTID, handling som räknas.

Ord betyder olika beroende från vem de kommer, vem som säger dem.....vissa har förmågan att sätta dem i bättre ordning än andra.....och samma mening, samma ordföljd kan vara helt betydelselös då den kommer från en person, men betyda ALLT då de kommer från en annan...

Ni känner ju till det gamla talesättet" Barn gör inte som du säger, de gör som du gör"!

Handling krävs för att orden skall bli trovärdiga, en del, såsom politiker är ju de facto djävligt bra på att orera men blir det någon action??? Inte mycket va!!!

Varför fäster vi då så mycket tilltro till ordet? Ordens makt.....Den som har språket i sin hand (eller mun rättare sagt) har makten. Språket är en tydlig maktfaktor. Val av ord signalerar makt, beläsenhet, kunskap och överlägsenhet. Du kan utöva den makten, eller missbruka den....Ord är en tydlig klassmarkör as well......

Ord kan dupera, förföra, förgöra och förlåta.........Men, är de utan handling och fyllda med mening så är de ändå bara ord, ord, ord........

....tänk så enkelt livet skulle vara om vi alla levde efter den devisen.....!!!

Det enda man kan göra är att starta med sig själv, med "The Man in the Mirror".....lever jag som jag önskar? Gör jag mitt bästa? Är jag den jag vill vara?

Läste en annan blogg idag som hette "Gör om-Gör rätt-Gör slut!"..........Kontentan var att om man lever i ett dåligt förhållande så skall man göra slut....visst, det är ju sant, men författarens argumentation var aningen tafatt, lite mesigt rentav, förenklat.....för, som alla vi vet SÅ ENKELT ÄR DET JU INTE i verkligheten.....men jag håller med ändå, i usla relationer skall man inte stanna, det gäller i allt, i kärlek, vänskap, umgänge...och ja, även i familjer.....
Ibland kan det vara bäst för alla parter att ta lite avstånd från varandra....

Talesättet "Gör om-Gör rätt" är bra, riktigt bra, de flesta människor förtjänar en andra chans, alla gör sina "errors" i livet....Det viktigaste är att man tar lärdom av det, skaffar sig kunskap, "knowledge". De allra flesta livskunskapsfrågor måste man dock själv erövra genom "trial and error"....man måste uppleva, försöka, misslyckas. Gå igenom sorger och bedrövelser, framgång och erövringar...ingen annan kan göra det åt dig, eller ge dig den visdomen, för DET är ju själva livet! Gammal och vis, brukar man säga......så är det på många sätt, därmed inte sagt att den spm är äldst alltid har rätt, men somliga saker är det lönlöst att diskutera med människor som är hälften så gamla.....de fattar inte, de begriper helt enkelt inte ännu hur livet och människorna fungerar......de har ju ännu inte varit med om någonting.....!

Min stora son kom precis hem och berättade om en föreläsning om utanförskap han varit på....Han var helt tagen av det livsöde han fick höra om där. En man, som redan i tidig ålder misshandlats, utnyttjats sexuellt. Droger, hemlöhet, hopplöshet.......Vi får aldrig glömma detta då vi sitter i våra varma hem....de finns de som har det svårt, mycket svårt i vår värld....Varför gnälla på skitsaker??? Men var och en lever ju i SIN verklighet och kan bara göra SITT bästa.....Jag är sannerligen ingen Moder Theresa, men jag gör det lilla jag kan...varje månad, via autogiro skänker jag mitt lilla stöd till Rädda Barnen, Cancerfonden, Barncancerfonden, Lutherhjälpen och Amnesty International.

Tro nu inte att jag berättar detta för att Ni ska tycka att jag är en extra god människa, för det är jag inte, men jag gör det JAG kan.....Det kan DU också göra, det kan alla! Man kan inte bara snacka, do something! Hur litet det än är, en ringa peng, så är det bättre än ingenting! Detta med storleken på gåvan kan vi ju ta upp här än en gång, Ni vet, exemel från självaste Bibeln.....Vem ger egentligen mest; Miljardären som skänker en miljon av sitt överflöd, eller den som ger 20kronor då det bara finns 200 kvar på bankkontot....U tell me!

För alla som behöver dra lite extra på silbanden en grå vinterdag i februari, håll till godo, 7 härliga minuter med "The King of Comedy": Johan Glans
Jag kände iaf att jag behövde skratta...hur najs det än är att vara hemma med sitt barn, så blir man enormt seeeg av att vara hemma, inne, en heldag.......har tittat på film då sonen gejmade i sitt rum "2 dagar i Paris", glatt överraskad blev jag över hur BRA den var!!! TV4Film...Se den om Ni har tillgång......Nu ska vi ta en tupplur...Zzzzzzzzz
LEV MED KÄRLEK OCH PASSION!

....dig så länge. Så heter filmen jag såg på DVD igår kväll/natt, efter gympapass blir jag så PIGG, då är det skänt med en härlig rulle att varva ned till.

"Jag har älskat dig så länge", missa inte denna franska pärla!
Om vad en kvinna, en mamma är beredd att göra för sitt barn.........Drabbande, mycket sevärd och djupt tragisk.

Jag har en fallenhet för att gilla filmer innehållande djup tragik....som denna, som "Boy A".....filmer vari tragiken inte är utstuderad och sentimental som i så många amerikanska produktioner. Filmer som det känns ÄKTA i. Som dessa två....filmer som DRABBAR, rör om ditt inre, får dig att reflektera, tänka efter........

Jag har svårt med komedier, det är väldigt sällan jag skrattar högt, hjärtligt och innerligt till sådan film. HATAR till exempel det som jag kallar "Kalle Anka" humor, då det alltid ska gå dåligt för någon, ständigt och hela tiden....jag ser inte det roliga i det.....NÄ! Jag är inte humorlös, tvärtom, men det får gärna vara lite svärta i humorn, då tycker jag den är som bäst. Vill rekomendera en, i mina ögon, ovätnat bra komedi, en riktig "Feel Good Film" som min son hyrde och övertalade mig att se; "Mamma du kommer att gilla den här filmen"....Det gjorde jag! Asgarvade HÖGT vid flera tillfällen till och med, Filmen heter "I Love You, Man" och handlar om manlig vänskap. Härlig film!

Är nu hemma med hostig, snorig son....feberfri idag så blir det skola i morgon, vi får se. En del tycker att det är jobbigt, men jag tycker om dessa VAB-dagar(förutsatt att barnet inte är så där sjuk så man är orolig).....Lugna, stillsamma, mycket närhet......Rofyllda dagar med en underbar son. Sömn och rekreation.

Jag är så glad för alla positiva kommentarer jag har fått till bloggen!
Ni nya läsare; gå gärna tillbaka och läs äldre inlägg....några, i mitt tycke bästa texter skrev jag i början, oktober-09. Har också fått kritik. Kritik piggar upp, då den är befogad vill säga....Den kritik jag fått är från människor som tror sig ha läst in sig själva i mina texter, det får stå för dem. Som jag sagt tidigare, min avsikt är inte att "hänga ut" folk. Min avsikt är attt skriva om livet i stort och smått. En del är självupplevt, annat inte...
Jag skriver, jag lever. Jag skriver om det som intresserar mig, ibland på skoj, ibland allvar...
Om Du inte gillar det jag skriver; sluta läs! Gillar du det, sprid gärna min blogg till andra...
LEV MED KÄRLEK OCH PASSION!

Detta är att vara riktigt cool, att våga, att ha självkänsla nog att kunna driva med sig själv. Så härligt befriande, eller hur!

Var ute och partajade hela helgen som jag tidigare berättat. När jag var ute med min Bästis kom det fram en kille och hälsade.....jag hade inte en susning om vem det var......han var en av Karatekillarna som tränade på "Swings", där Stockholms Karate Kai hade sina lokaler. Jag jobbade där under ett par år i min ungdom. En på många sätt härlig tid, det var hobby som jobb, träning hela dagarna och möten med många roliga, spännande typer....En av killarna som tränade där var Hasse Lundgren, numera känd som Dolph!!! Jag kommer ihåg honom som en något blyg, mycket ödmjuk kille med stor talang i karate och ett fördelaktigt utseende..........har för mig att han pluggade.....var det till ingenjör...minns inte...(Känner också igen en av karatemännen i inslaget, Brian Fitkin, legendarisk och av somliga fruktad instruktör......också han en trevlig kille!)

Nu står han och showar på Melodifestivalscenen, vem kunde ha trott det då??? Coolt!

Att kunna bjuda på och driva med sig själv....ja, det ÄR vuxet, moget och beundransvärt.Me like!

Fick ännu mer beröm på "mejlen" från en annan kvinna. Jag är överväldigad och ännu mer rörd&glad!
Så här skrev hon om min blogg:

"Har läst din blogg och blev så glatt överraskad. Att våg lämna ut sig och sina känslor som du gör kräver både förstånd och stort mod. Du skriver så "lagomt" sparsamt och träffande. Önskar att många kommer att läsa det du skriver och  hoppas jag kan sända dig lite extra kraft och inspiration."


Ja! Visst kunde hon det, sända mig extra kraft och inspiration!!! Stort TACK!
Att veta att man har läsare som tycker om det man skrivit är en enorm källa till kraft. Att dessutom också få bekräftat att det jag säger BETYDER något för en annan, ja, det är ju vad en skribent hoppas och drömmer om....att BERÖRA.....

Jag vet inte riktigt hur jag skall uttrycka min tacksamhet över att det finns människor som är så generösa att de tar sig tid till att skriva till mig. Jag är överväldigad och väldigt ödmjuk inför detta. För mig är det STORT och betyder MER än Ni kanske tror.....

"Jag tycker att du är fantastisk! Varje gång jag känner mig liten eller obetydlig som människa går jag in på din blogg och läser det jag känner men inte klarar av att säga. Någon gång, när skitlådan är full och jag inte kan ta mer, kommer jag plocka fram min inre Åsa-Marie och låta vulkanen explodera. :-) sluta aldrig vara du!"

.......Så skrev en kvinna till mig nyss......jag är djupt rörd och varm inombords! TACK!

Det är kvinnor (och män) som hon som gör världen lite lättare att leva i för andra, för mig.......Människor som ger beröm, en klapp på axeln, ett ERKÄNNANDE.....Jag kommer kunna leva på hennes ord ett bra tag! De har fått mig att känna att det jag gjort och det jag gör BETYDER något för andra, att andra kan hämta styrka i det jag berättar, precis som jag själv hämtar kraft från andra....

I dessa dagar kom orden som en "skänk från ovan" då jag av annan person blivit (falskt) anklagad för att vara en ynkrygg, en som inte står för vad den säger och tycker.....i och för sig betyder just den personens åsikter ingenting för mig, hon talar utan bättre vetande och har varken erfarenhet eller intellekt nog för att kunna förstå det jag säger/skriver, men ändå.....att bli "påhoppad" av någon som inte har täckning för det, inte vet vad den snackar om....ja, det är oerhört frustrerande och egentligen finns det ingen som helst anledning att överhuvudtaget bemöta det, för individen kommer ändå aldrig att fatta, hur mycket man än försöker förklara. Även om man går ner till nivån "Try toTalk to her as if She was a Child"......så är det lönlöst. Nåväl, skit i det! Min dag är räddad! Tänk så mycket ett vänligt ord betyder, glöm aldrig det, du kan rädda dagen får någon annan med ett leende, en klapp på axeln, ett positivt utlåtande. Sluta aldrig berömma, men skilj på tomma ord och äkta vara, mena det du säger!

Shit vilken partypingla jag har varit denna helg!
Det känns i min stackars kropp nu, men det var det värt, jag har haft såååå himla trevligt och roligt detta veckoslut! TACK mina underbara vänner för att Ni finns!
Tackar också mina fina söner som peppat, kommenterat och berömt sin mammas utstyrslar, klädval och smink, Ni är BÄST! TACK kära syster och svåger för hjälp med barnvakt och sängar att sova ruset av sig i!Men nu lovar jag Er att det är paus i festandet, påbörjar en vit månad nu Hehe, rening av kroppen känns nödvändig om jag ska palla med alla mina gympapass och andra utmaningar framöver.....

Snart kommer min stora gubbe hem från sin skidresa, skönt! Också han verkar ha haft det toppskoj så nu kan vi leva på det och lugnt luta oss tillbaka i våra läsfåtöljer och TV-soffor igen, back to normal!

Jag har kommit på en sak om mig själv som jag inte var helt medveten om tidigare.........jag gillar att provocera, ME LIKE! Jag tycker om att röra runt i grytan, få folk att tänka till, vakna upp ur dvalan de befinner sig i. Få människor att tänka till; Aha, man kan kanske tänka si eller så också! Jaha, är det såååå folk ser på mig!!!! Men ojdå! Känner han/hon så?!

Sedan har jag ett elakt drag också, jag njuuuuter av när individer jag inte gillar gör bort sig i till exempel en diskussion de inte har täckning för att delta i......när de talar utan hjärna, när de går på enkla provokationstrick, när de rusar rakt in i fällan med öppna ögon och låg hjärnaktivitet..........jag föraktar dem!
Denna sida av mig själv är jag inte speciellt stolt över, men jag står för den. Jag njuter av att mitt förakt för vissa korkade personer får ett kvitto då der gör bort sig själva om och om igen......De bevisar återkommande sin egen dumhet och okunnighet, sin brist på självinsikt och förståelse/empati för andra......de är, i mina ögon riktiga LOW LIFES. Å andra sidan är det ju de facto riktigt synd om dessa lowlife´s......de begriper inte sin egen oförmåga och kan därför aldrig lära sig av sina misstag och bli bättre människor. Faktum är att de TROR att de är BRA, begåvade, omtyckta och rakryggade.....Oftast omger de sig med ett hov av likasinnade nickerdockor som håller med, inte vågar säga emot, då även de är måna om att behålla SIN position i näringskedjan.

Ofta tror de också att deras åsikter BETYDER någonting, but, I couldn´t care less! Men det roar mig, roar den mörkare sidan av mig, den sida jag oftast inte behöver ta fram, djävulen i mig.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: FUCKA inte med mig! Då har Ni fuckat med fel person! Jag ger mig inte, i situationer där jag VET att jag har rätt ger jag mig ALDRIG!

Jag är bakrusig idag. Bakrusig, inte bara av för många öl, utan också av glädje! Jag är så glad och lycklig över att jag har hittat tillbaka till min bästis från förr. Vi har känt varandra i fyrtiofyra år!!!!!!!!!!
44år!!!! Vi lärde som fyraåringar känna varandra på lekis, var oskiljaktiga under många år, flyttade sedan åt olika håll, fick skilda intressen, familjer och skilsmässor.......men vi har alltid haft varandra...någonstans därute har hon alltid funnits. Det som är så fantastiskt är att, även om vi inte har setts eller talats vid på några år....så sätter vi oss bara ner och fortsätter samtalet......HON känner mig! JAG känner henne! Vi behöver inte förklara, ställa oss in eller vara förljugna. Vi kan vara "helt nakna", vi kan erkänna för varandra sådant som kanske annars ligger djupt begravet, det är så skönt, så befriande!

Jag tror att hon känner mig bättre än mina egna syskon gör på många sätt........för vi har delat hemligheter med varandra, så som bästisar gör!
Vi SKRATTAR tillsammans! HJÄRTLIGT!!! Hur befriande är inte ett gott skratt.......det fick mig att tänka efter hur väldigt få personer det är i mitt liv som jag verkligen SKRATTAR hjärtligt, ärligt och härligt med, inte ÅT, utan MED!!! Jag kunde inte älska henne mer om hon så hade varit min egen syster.

TACK för att DU finns! Kära, kära DU!!!!
P.S Hoppas Du kom hem ordentligt! Det var lite vingligt in i taxin! Själv gick jag och tog en grillad med bröd och en Pucko (Kommer Du ihåg kära gamla PUCKO, jag visste inte att den fanns kvar!) som avnjöts på också min något vingliga hemfärd D.S :-)

...hänger livet. Sekunder kan vara skillnaden på liv och död. Felaktiga beslut kan kosta liv för många......
Såg en dansk dokumentär på SVT igår kväll vilken berörde mig djupt. "Allt för Martin" hette den och handlade om en kvinna i min åler, som likt mig hade en son på sjutton år......Likt min förlossning kände hon att någonting var snett och det började gå fel.....Likt mig låg hon och kämpade och led alla helvetes kval under en "normal" förlossning....
Liksom för mig insåg de ansvariga läkarna, då barnets hjärtljud sviktade att "det här går inte"........panikfärd, med säng och apparaturer, som jag gjorde, ner till operation för ett katastrofsnitt.......

Skillnaden mellan den kvinnan och hennes sons öde och mitt och min son var.........några sekunder........
Min son kom till världen "oväntat pigg", är idag en frisk, intelligent, vacker ung man.....hennes son föddes med ett multihandikapp orsakat av syrebrist i hjärnan och är idag död. Hennes ansvarige läkare tog beslutet om kejsarsnitt för sent....min läkare tog beslutet i tid.......Så olika blev våra öden!

Kvinnan har under hela hans levnad vårdat honom i hemmet, givit honom den mest uppoffrande form av kärlek som finns-den goda moderns....dag, ut och dag in. Till en pojke som växte, men aldrig lärde sig gå, tala, säga "mamma", gå på toaletten eller sova en hel natt......Pojken, Martin var mycket infektionskänslig, han hade utöver sitt multihandikapp också kronisk bronkit och fick ständigt återkommande lunginflammationer. Till slut utvecklade han immunitet mot pennicillin.....han kropp orkade inte längre, då var han, precis som min son är idag, sjutton år.

Kvinnan förlorade i och med sin sons död, sitt barn, sin inkomst, siin identitet. Hon hade levt med honom och vårdat honom i alla år, fått ersättning för det ekonomiskt. Inget jobb, ingen utbildning. Hennes äktenskap kraschade, och fler barn.....det fannd det inte utrymme för. Martin var allt, allt för Martin...

När man får sådana här livsöden presenterade för sig på detta mycket kärleksfulla och raka, ärliga sätt, ja, då blir man ödmjuk, ödmjuk inför det man själv har....friska barn! Vilken gåva! Men tänk ändå hur skört livet är, hur lite som skiljer mellan den största lyckan och den djupaste sorg.....hur tacksam man egentligen skall vara......
Och tänk också vilken KRAFT det finns i kärleken! Det är fantastiskt, eller hur!

Kiss my ass!!!
Så har jag lust att säga till några väl valda personer i denna värld! Kiss my ass and go to Hell! Stick Your head up your ass, and see if it fits!
Visst låter svordomar mer kraftfulla på engelska!!! Har kört ett "Scarface" tema denna vecka! Kommentarer från filmen har jag lånat, de är klockrena! Kunde inte ha sagt dem bättre själv! :-)

Jag är så arg! Är så djävla förbannad!! Jag har så mycket ilska inom mig, det är som en vulkan som kokar....jag är rädd för ett utbrott, därför har jag vidtagit åtgärder; jag skall gå och tala med någon.......denna ilska måste få pysa ut, få ventileras, få ett slut...

"All I have in this World is my balls (jag har ju inga, men jag har balls=MOD) and my Word and I don´t break them for no One!"

Citatet lånat, men det stämmer så djävla bra! Jag har haft modet att säga ifrån, modet att ifrågasätta, modet att "fejsa" verkligheten......Jag har fått förtroenden som jag ALDRIG kommer att svika, hur mycket det än "kostar" mig att hålla tyst om det......Jag har stridit, ifrågasatt, stått på de svagas sida.....Resultatet av detta är naturligtvis självrespekt och en känsla av rakryggad stolthet....MEN.....det har resulterat i en svartmålning av min arbetsprestation. Jag VET att jag är djävligt BRA! Inte på allt, men på mycket, och, framför allt på det jag har engagerat mig i.....Jag är så ARG på YNKRYGGARNA som inte stod på min sida då det verkligen gällde.....på dem lismande, rövslickande amöborna! De som bara bryr sig om sig och sitt, rädda att sticka ut, stå för sina åsikter och riskera att hamna i onåd.......FUCK THEM!

Lika arg är jag på dem som tror sig ha rätten att "lägga ord i min mun", tala om för mig vad jag tycker och tänker, vilka tror de att de är?

Att ifrågasätta missförhållanden är ofta förenat med en viss risk....de som drar fördelar av att andra blir sämre behandlade kommer med näbbar och klor strida för att behålla sina privilegier, de skyr inga medel. De drar sig inte för att fara med osanningar, skapa sin egen bild av verkligheten, vägra se sina egna fel och brister, vägrar ta in relevant information, vägrar släppa taget om sitt! Likt en ilsken, galen hund, biter de sig fast i sina egna bilder av en verklighet som ligger mycket lång ifrån den faktiska bilden av situationen. I värsta fall, och mycket ofta kör de med "tyck synd om mig"-taktiken. Åhhhh, snyft, jag har blivit anklagad för ditten eller  datten, stackars mig, jag som är en så perfekt person, jag som är så rättvis och god.....

Men, jag håller med på en punkt: STACKARS DIG!!! Stackars dig som lever i en bubbla, en bubbla vari Du tror att du har rätten att kränka, trampa på och skymfa andra människor. Rätten att "snacka skit". Rätten att existera överhuvudtaget! FUCK U!

Jag är snart femtio (50) år, jag har tagit skit i mitt liv, mycket skit. Jag har stillatigande ofta bara vänt andra kinden till, svalt förtreten och gråtit inombords......det är slut med det nu! Jag tar ingen skit! Jag accepterar inte vad som helst, varken på en arbetsplats, i hemmet, familjen eller i livet i stort.
Har jag äntligen blivit vuxen.......Ja, det kanske är så!

Vad gör man av ilskan man känner inombord då den bubblar över...finns det någon "ilskegömma"???
Vad gör man av ilskan som brinner inombords och förtär.......Vad gör man av besvikelser, var lägger man dem?

Var finns det plats för dessa känslor........????
Vad gör man då tårarna tagit slut, slutar gråta.........eller?

Svek gör ont!

Ondast då föräldrar eller vänner sviker, vad gör man åt smärtan? Gråter? Men....... tårarna har ju tagit slut......!

Man bryter ihop och går vidare!

Skrattar åt eländet, vad annat kan man göra?!Skrattet, gråten, glädjen, sorgen. hatet, kärleken......så nära varandra de alltid är....Vad kan JAG göra för att skilja dem åt? Allt som behövs för att vara en riktig människa, stå upp för de som inte orkar, slåss för de som givit upp, bära dem som inte kan gå.....Men.......vem bär då mig när benen viker sig av tyngden? Kanske den du minst anar, kanske......vad vet jag!

Igår var det socialrealism här hemma på hög nivå!!!
Först WW2 brutaliteter i SVT, en kanonserie om 2:a världskriget. Restaurerade och kolorerade autentiska filmklipp..man förundras och förfaras fortfarande....har det verkligen hänt, hur kunde det hända, hur hade världen sett ut om utgången av kriget blev annorlunda...........Brrrrrr!

Sedan brittisk långfilm i bästa socialrealismanda, jag älskar den sortens film, så är det bara.....Eftersom jag var piggelin efter kvällens gympapass fortsatte jag glo på TV, partiledardebatt ända fram till 02.00.....
Vidare gav en diskussion på facebook mig anledning att tänka på "gåvan" som socialrealistiskt fenomen....vilket resulterade i missförstånd och i den senaste bloggen......Jag ska nu inte "plåga" Er mer med diskussioner om gåvan, men, för Er som vill läsa vidare, kan jag rekommendera en bok i ämnet, en klassiker:
"GÅVAN" av Marcel Mauss. I boken diskuteras också RECIPROCITETEN, vilket betyder ömsesidigheten i utbytandet av gåvor. Intressant läsning för alla! Det handlar om inom familj, och i samhället i stort....."I relationer mellan närstående sker utbytet oftast mer informellt, utan någon förväntan på omedelbar eller specificerat återgäldande, gåvor och gengåvor/tjänster väger i det långa loppet upp varandra".........

Hade också, en till en början något infekterad diskussion på facebook (av alla ställen!) i ämnet, vi talade förbi varandra, jag och min samtalspartner, vilket är lätt gjort, då man inte riktigt talar om samma saker, utan man bara tror att man gör det.....Så, mitt råd till er alla, diskutera inte invecklade saker via nätet.....Ja, Ni ser, nu talar jag emot mig själv, för det är ju precis det jag gör nu....Vad jag menar är: Diskutera inte PERSONLIGA saker på nätet.......Som jag tidigare påpekat är det jag till exempel skriver här på bloggen allmängiltiga frågor....vissa är tagna ur mitt eget liv, andra inte.......Jag har kanske sett ett TVprogram, en artikel i en tidning som jag spinner vidare på......Men det tror jag de flesta förstår.....!
Socialrealism, ja, det är livet självt, och DET var mitt liv igår kväll!

Jag har precis haft en diskussion på facebook angående gåvans makt, missbruk och krav på en motgåva.
Detta handlar om att bjuda och bjuda tillbaka, ge och återgälda, makt och maktmissbruk.
Just i ämnet GÅVAN har det skrivits HYLLMETRAR! Avhandlingar och böcker stöter och blöter, vänder ut och in på detta ämne, så, det är inte helt enkelt utan ganska komplicerade "regler" runt detta i att ge en gåva eller att bjuda någon på någonting. Om någon bryter mot dessa oskrivna regler, ja, då blir det "straff", det vill säga, det får vissa följer, direkta, eller indirekta.

Vilket tror Du är mest stötande, att ge någon en för liten eller en för stor gåva.......??????
En för stor! Det kan vara direkt kränkande! Tänk Dig själv, Du har middag hemma för kompisar och bekanta, de flesta har, som sig bör med sig en liten gåva till värdinnan, en flaska vin, en blomsterbukett or whatever.....plötligt dyker din förmögne granne Bertil upp med sin gåva; en Gucciklocka med diamanturtavla......Hur reagerar Du då???
Tjuter av glädje??? Knappast troligt! Du skulle känna Dig stum, dum, på sätt och vis tillintetgjord......"Vad ska min man tro, vad ska folk tro, hur skall jag kunna återgälda denna gåva".....PANIK således!!!!
Rike Bertil ser inte detta som någon big deal, han har mer än råd........eller.......får han nu en viss makt över dig.....?????? Ja, som Ni märker, det är inte enkelt detta med att ge och få.......

Gåvan kan ge givaren en maktposition, men inte alldeles säkert.....det beror förstås på VEM mottagaren är, eller hur!?
Men det är omisskänligt att den som ger, den som bjuder oftast hamnar i någon form av maktposition, vari han/hon känner sig på något sätt ha "rätt" att kräva en gåva tillbaka......eller, att inte bjuda mer, som en slags "hämnd".

Detta är något som vi till dagligdags inte går och funderar över förrän någon påtalar det, i alla fall inte jag, dock har jag läst mycket i detta ämne under min tid på universitetet.

Förhållandet med gåvan tycks dock vara mest applicerbart då det gäller vänner och bekanta, inom familjer råder andra regler.....För att exemplifiera: Om jag bjuder min väninna på några öl ute på stan så förväntar jag mig (kanske) att hon, om hon kan, tar notan nästa gång vi går ut. Men om jag bjuder min vuxne son på middag, bio och en resa, så förväntar jag mig INTE att han skall bjuda tillbaka, det är en GÅVA till min son, utan krav på motprestation.....Ni fattar vad jag menar va, hoppas jag.....Oftast, men inte alltid är gåvor utan krav på motprestation i förhållandet föräldrar/barn, make/maka det vill säga, i den närmsta familjekretsen...

Nä, men vänta nu, det finns människor som GER utan kravet att FÅ....ja, det gör det, givetvis! Jag skulle, till exempel ALLTID ge, bjuda de jag tycker om på allt om jag hade en FET plånbok..........det skulle få mig att må bra! Givaren mår oftast bättre än mottagaren, det är roligare att ge än att få.....
Men, givetvis, ingen regel utan undantag. Jag har en vän som konsekvent vägrar att ge! Då menar jag i bemärkelsen gåvor i form av födelsedagspresenter, julklappar etc......Tror Ni att han saknar julklappar själv? NÄ!!!!! Han har uppenbarligen andra kvaliteter som uppskattas och renderar små gåvor!
Och så detta med storleken på gåvorna igen! Jag tycker att det kan vara rimligt att var och en ger efter sin egen plånbok, men så enkelt får det inte vara! "Ger de mig presenter för ca 500, så köper jag till dem för ungefär samma belopp"...Känner Ni igen resonemanget???? Trist, eller hur! Men så fungerar det ofta.

Man kan bli osams över gåvor eller brist på sådana. Inbjudningar till middagar och uteblivna sådana.....det är trist!
Sorgligt, trist och djävligt vanligt förekommande.......onödigt! För jag tror ändå, att vi alla, innerst inne vill GE!!!!
Dock har vi inte alltid förmågan, viljan, pengarna eller tiden för detta i den omfattning som omvärlden "kräver".
Det är synd om människan, som Strindberg sa.

........even when I Lie!

Så är det verkligen! Kanske inte i verkliga livet, men här på bloggen är det så, jag kanske inte alltid talar helt sanning, men jag ljuger inte, jag försöker bara förmedla en tanke en åsikt, ett resonemang.......

Citatet "I always tell the Truth, even when I Lie" här taget ur "Scarface", en av huvudpersonens Tony Montanas kultförklarde kommentarer i den rullen......

http://www.youtube.com/watch?v=wV9cX0GT5u4&feature=related

(Kunde tyvärr ej lägga ut den här på bloggen då YouTube ej tillåter det, men kopiera länken och klistra in i adressfältet och lyssna till minnesvärda oneliners från filmen).

Vad är det med filmen Scarface, varför har den och Tony Montana en sådan kultstatus???? Filmen är ju fylld till bristningsgränsen med våld, knark, svordomar och annat vidrigt......men jag tror att vi alla önskar oss lite av Tonys "balls", hans driv, hans galenskap.......Hans tro på sin egen oövervinnelighet....(Ja, jo, det går ju åt h-vete i slutet, men ändå...) Jag vet att i alla fall jag har en liten Tony Montana djävul i mig, en som bara vill säga FUCK YOU till folk i vissa lägen, inte ta skit, inte ta svek och brustna löften, en som vågar, en som sticker ut.......
If You FUCK with me, ja, då djävlar!!!! Då kan Ni säga HELLO to mu little friend!!!
Samt detta att man inte "Fuckar" mot en oskyldig, bara mot dem som "fuckat" en själv.....Han har ju rättspatos trots allt den killen, visserligen gammaltestamentligt, "ett öga för ett öga", men ändå.....

You FUCK with Me, I fuck with You! Eller....ska man bara, som man ofta gör, vända andra sidan till......som NT förespråkar....vilket är bäst, jag bara undrar.......

Är någon av Er uppvuxen i styvfamilj, med bonusfäräldrar och halvsyskon hit och dit?
Har Ni upplevt känslan av att vara en "second hand member of the Family", typ att familjen alltid samlas för en söndagsmiddag, det vill säga, den "riktiga" familjen......Kärnfamiljen, "halvsyskonen" (de som mannen eller kvinnan hade med sig i bagaget) är inte med i denna tradition som så många andra......Är det OK??? Jag bara undrar....Rättvisa finns inte, det vet jag, men någon djävla ordning skall det väl vara.....Min man fick min äldste son på köpet, han har alltid visat honom respekt, kärlek och faderlig omtanke.......Allt annat hade fått mig att slänga ut honom! Min son är en del av MIG, han ingick i "dealen", i paketet......
Detta var bara en sidospår, en tanke som for igenom mitt huvud just nu...men så är det då jag skriver, det som kommer, det kommer, på gott&ont....You tell me!

Fan va jag är irriterad på människor som inte hälsar...eller rättare sagt, ibland hälsar de då man möts på gatan, ibland inte....Jag har ett sådant exempel i min omgivning, han är norrman (kanske förklaringen!?Hehe) han är gift med en kompis till min man, han vet MYCKET VÄL vem JAG är, vi har varit på samma fester.....Ibland hälsar han, ibland inte........Sådant STÖR mig!!! Men nu har jag ruttnat definitivt på honom, efter att i flera år varit tillmötesgående och vänligt hälsat tillbaka då han behagar.........Nu har också jag slutat hälsa, tittar rakt igenom honom då vi ses, om han, mot förmodan då skulle försöka påkalla min uppmärksamhet skall jag helt enkelt bara svara typ att "Jaha, är du på hälsningshumör idag, eller!".......Larvigt va????!! Men dylikt beteende irriterar mig.......Och har man inga stora saker att att störa sig på, ja, då får det bli det lille!!! :-)

Jag är en rebell i det tysta, i lönndom smider jag planer.......! :-)