.......men jag återkommer....!

Självklart ääälskar jag min söner över allt annat.....men......idag har jag varit i simhallen och tränat bentag med min ynste son. Han hade fått i läxa av simskolan att öva minst en gång på höstlovet. Vi hade det jättemysigt, lekte, övade och simmade tillsammans, riktig "kvalitetstid" med andra ord. Väl hemma igen, där min stora son dammsugit hela lägenheten TACK!!! Önskade jag mig en vilostund på soffan.....ungarna började genast bråka om vem som skulle få spela på PS3, vems tur det var, slå på och reta varandra....sedan ringer telefonen, kusin-vtamin kom över och andra världkriget bröt ut, bokstavligt! De sprang runt med "pepprare" och hade topp-skoj.....Me.....NOT!! Visst, visst, visst, de är ursnälla och jag vill att de ska ha kul, men när får jag och barnens pappa ha kul då? Vi är, och har varit så fantastiskt dåliga på att avsätta TID för oss själva. Vi är mamma & pappa dygnet runt. Vi är aldrig VI, vi två, bara vi två....."Den tiden kommer" säger min man.....ja, jo, det gör den, om ca 10-15 år när minstingen skall bygga eget bo, men NU då.....vart finns VI nu då! Ligger VI i träda? Har vår kärlek "time out"??? Ska det vara så? Måste det vara så? Nej, naturligtvis inte, det är upp till oss......men.....vaddå, När VI äntligen har lite ledighet, ja, då känner man sig som en skurk och världens sämsta förälder om man inte vill tillbringa den tiden med sina barn......Kvalitetstid, jo, jag tackar ja!

Hur många gånger har jag inte tänkt så då jag legat vaken, planerat och inte kunnat sova.....Nästa vecka, då djäv....r ska jag gå till gymet fem gånger, jag ska städa hela huset, jag ska tala om för mina vänner vad de betyder, jag ska, jag ska, jag ska..... Jaha, vad "bidde det då da?"......Nada! Ingenting! Njente! Vissa saker går helt enkelt inte att i förväg bestämma, inte för mig iallafall, jag måste ha inspiration och flow för att få till det. Jag har en väninna som är oerhört diciplinerad, hon städar varje torsdag, tränar som en klocka på bestämda dagar och tider, avsätter tid för vänner och socialt umgänge, lagar mat och äter på bestämda tider....Fixar sina naglar med exakt tre veckors mellanrum, frisörbesök en gång i kvartalet.......JESUS! Jag blir helt knäckt! Jag både avundas och förfäras....Jag har svårt att leva ett nio till fem liv i ekorrhjulet samtidigt som jag avundas dem som klarar av det....De som känner sig tillfreds med fasta rutiner och återkommande aktiviteter....Men jag blir så in i h....vete UTTRÅKAD!!! Jag känner mig snärjd, kvävd, fångad i tristessen, jag klarar det inte. Jag klarar inte av när livet är helt förutsägbart, det blir så trist, jag känner mig mer och mer grå då. En grå person som vandrar på gråskalan genom livet. Nej!!!! NEj, nej, N E J ! ! ! Jag vill bli överraskad, jag vill KÄNNA någonting, kort sagt; JAG VILL LEVA!

Försöker, som Ni ser, lära mig hur man lägger in bilder på bloggsidan! Blir så GLAD när saker och ting fungerar. Nu sitter min man opå golvet och mekar med dammsugarhelvetet....hade han glömt "gaffatejpen"???? Javisst hade han det! Men, men....hans vilja är alltid god och det är ju det som räknas......hur irriterande det än kan vara ibland....men man blir mer överseende med åren har jag märkt. Det är mera "ja, ja, det går väl an" än det var förr.....då blev jag fullständigt rabiat om inte folk kom i tid, glömde bort eller var allmänt villrådiga....jag gillade inte mähän och initiativlösa personer...."var inte så dj....la handfallen!!!" Var en stadig kommentar från mig.....då......nu.....jag gillar läget på ett mer harmoniskt sätt. Oj då, ser man på, gubban har fixat städmaskinen, jaha, morgondagen är räddad! När jag var yngre var jag pedant! Mina vänner gjorde experiment med mig.....de flyttade mina parfymflaskor en aning i badrummet, det första jag gjorde var att flytta dem tillbaka till sin plats då jag upptäckte det....Jag blev galen om spisen var fläckig, och då menar jag minsta, lilla, mikriskopiska fläck.....Jag skurade badrummsväggarna allt som oftast, kaklet skulle vara fläckfritt och klockrent! Nu....pedant, inte ett dugg! Snarare tvärtom....så, jag har nog ändå ganska bra koll på mitt liv just nu....för, detso mer kaos man har i huvudet, desto mer orning kräver man exteriört....det är vad jag tror i alla fall...

Här sitter jag, en aning fundersam & trött, men nöjd med livet just då....

......Jag är så less på mig själv en dag som denna......Vi har inte gjort ett skit idag! Skulle ha städdag ju, efter mycket om och men fick jag min stora son att byta filter i dammsugaren.........Så funkar inte fanskapet! En fucking djä...la dammsugare ska bara funka!!!! Å vi som hade satsat på en Miele denna gång, jävla skitgrejer de har....nu måste man stå med en fot på dammsugarkroppen ich trycka ner locket för att den ska suga bra......det funkar inte.....ringde gubben och bad honom ta hem "gaffatejp" eller va f-n det heter. Men det kommer han glömma, min mans minne är obefintligt nämligen! Vi kan sitta och diskutera saker och ting, planera veckan....vem jobbar si, vem jobbar så.....hämta, lämna, ja, Ni vet, familybusiness. Sedan, då det är dagen D, "Va! Ska DU jobba ikväll, men va f-n, jag ska ju iväg...."Samma visa varje gång....På mornarna ligger jag i sängen och lyssnar när han ska ge sig iväg till jobbet (han drar i ottan)han går, sekunderna tickar, är tillbaka, glömt "mobben", går igen, tick,tack...kommer tillbaka, bilnycklar denna gång, eller snuset, eller matlådan, eller, ja, vad vet jag, skorna kanske! :-) Samma visa varje morgon, att han orkar! En gång glömde han mig!!! Det var i början av vår relation, jag skulle för första gången komma på middag hos hans mormor....vi hade avtalat plats, tid där han skulle hämta mig....Jag väntade och väntade.....En halvtimme är mer än rimligt, jag tänkte, jag ger honom en minut till, sedan DRAR JAG!!!! DÅ, kom han springande som en galning...Hans sköna syrra A hade påmint honom, F-n brorsan, har Du inte glömt något nu, skulle inte Du möta Å nere i centrum????? Jo, jo, att jag sitter här nu är ett under. Hade en minut till passerat då hade jag varit GONE!!!! Shit, va jag e less på hans glömska, men det är som min yngsta syster sa då brorsan bodde utomlands en period, hon saknade honom väldigt och mamma sa: "men är det inte skönt nu då du för ha dina saker ifred, ingen som stökar till, skitar ner och förstör??" Nej, sa syrran med tårar i ögonen (hon e så känslig) "Lite får man stå ut med".........Och det är väl så förhållanden och familjer består.....att vi står ut med varandras olater, egenheter och dåliga sidor.....för.....vi älskar dem ju!!!!

Seg som tuggummi verkar denna dag bli. Ungarna har höstlov, jag hade bestämt att vi idag skulle ha en gemensam städdag, jag och min två söner......ICKE!!! Den ynre har klistrat fast sig vid TVspelet och säger bara NEJ,NEJ;NEJ, jag har höstlov då jag försiktigt försöker få igång honom.....Den äldre sonen sover, han är ju Gudbevars tonåring, de behöver sin sömn, så jag låter honom vara, en stund till......Jag som vaknade full av entusiasm och städglädje.....NOT!!!! Men nu, tre timmar senare, sitter jag fortfarande i morgonrock, mer och mer apatiskt, lyssnar till "pling, Swisch, kabom" från TVsvelet, går in och ut ur rum och datorn, villrådig.......hemmet behöver VERKLIGEN en omgång, dammråttorna yr.....men, det är inte bara mitt ansvar, det har jag tydligt deklarerat för min tre pojkar här hemma, har därför inte "lyft ett finger" på två veckor.....det har ingen annan heller, så Ni kan ju tänka er hur det ser ut, inte precis hemtrevligt rörigt och levande, utan en total katafuckingstrof!!!! Men....jag tänker icke sa Micke ge mig, det är allas i hemmet boendes ansvar att ha det rent omkring sig......jag ger stora sonen en timmes sömn till, sedan är det dammsugare fram och städhandskar på! Om inte jag, den nödvändiga pådrivaren har gått in i Zombiedimman vid det laget.....risken är överhängande!

Läste precis Katrin Z:s blogg "Fuck You right back" heter den. Bra namn! (Ni vet hon som leder IDOLS eftersnack, har aldrig sett det, vi har ej TV400, men jag prenumererar på hennes blogg, hon kan, ibland, vara en skön typ). Hon har nu "kommit ut" och berättat att hon är gravid med sin Bingo, grattis till dem. Hon skriver lite om sin rädsla att klämma ut en unge ur muffen och skriver att "hon kanske skulle fuska med ett kejsarsnitt" istället. Sådana där missförstånd och uttalanden om kejasarsnitt gör mig galen!!!! Mödravårdcentralerna måste börja informera om riskerna med och biverkningarna efter ett kejsarsnitt. Det får inte bli förringat på detta sätt. Hos de flesta (som ej har gjort ngt snitt) låter det som om det bara är att åka in till sjukhuset, dra ner dragkedjan och ta ut barnet......riktigt så är det nu inte....jag vet, jag har nämligen gjort två snitt själv.Det första var inte förutbestämt, komplikationer tillstötte, min sons hjärtslag gick drastiskt ner, paniklöpning med säng och allt till operation, i värsta Cityakuten stil, jag sövdes på vägen. Snittes lades från naveln och ner, det går snabbast, ett sk "bikinisnitt" tar lite längre tid.....Allt gick dock fint, min son mådde (tack Gode Gud) oväntat bra, han fick ligga på sin pappas nakna bröst och gosa medan de sydde ihop mig och jag vaknade till liv igen. Smärtan efteråt är inte att leka med, det är en förhållandevis stor magoperation, men allt gick planenligt och jag mådde bra och var-naturligtvis-väldigt lycklig. Mitt andra snitt var annorlunda.....denna gång ett planerat sådant eftersom jag inte ville riskera att vara med om "bådeock" en gång till. Först genomlida förlossningssmärtor och sedan snittas, en sak av två mindre roliga räcker tänkte jag......men....om jag hade vetat......då hade jag tagit risken!!!!! Själva snittet gick bra, jag var vaken, ryggbedövad, en konstig upplevelse dock....naturligtvis kände jag ingen smärta, men beröring känns! Jag kände hur läkarna slet och drog, blodet sprutade upp på operationslampan, min man såg blek ut i sin "Rymddräkt" han pga hygienska skäl var tvungen att ha på sig. Det var självklart en helt fantastisk känsla att denna gång få vara med då ens barn kom till världen, förra gången sov jag och har känt mig snuvad på just DET ögonblicket. Efter att ha förlorat mer blod än önskvärt låg jag länge på uppvak....allt var dock OK, ja, mer än Okey, jag var, precis som förra gången väldigt lycklig........Dygnet efter operation började jag må fruktansvärt dåligt.......magen svällde upp som om jag haft en "alien" däri....jag kräktes ner hela rummet, op.såret sprack upp av anspänningen i magen....jag hade tarmvred!!! En smärta utöver vad jag kan förklara, jag var säker på att jag skulle dö....det är sant....jag överdriver inte..... Nåväl, efter om och mycket men fick vi, äntligen, efter en vecka åka hem....men jag kände att någonting var fel....jag hade inte ont, men mådde ej bra....jag blev sämre, sämre och sämre.....min man var tvungen att arbeta en dag, min stora son var hos sin far...jag kom inte upp ur sängen, jag klarade det inte!! Hela dagen låg lilleman och jag i sängen, jag frös så jag skakade för att i nästa sekund rinna bort av svett....då min man kom hem blev han helt bestört! Ilfart till Gynakuten, mina infektionsvärden var då så skyhöga, de var tvugna att hämta en annan läkare för de trodde ej sina ögon, de gav mig penicillin intravenöst direkt på plats. Då var jag nästan bortom ALLT medvetande...... Infektion i livmodern.Detta kallades "barnsäng" förr itiden, många kvinnor dog då i det.....Jag blev inlagd igen.....fick mjölkstckning.....men....trots allt detta, släppte jag aldrig greppet om lilleman, han var med hela tiden, på sjukhuset, hemma.....mest synd var det om min man och stora son, de var förtvivlade och sprang som skållade råttor mellan skola, arbete och sjukhus....trots allt elände kring detta, så var det naturligtvis värt allting, jag skulle göra det igen om jag fick samma belöning, min lilla son samt att min underbare man och stora son svetsades samman och skapade obrytbara band tillsammans. Men.....kom för f-n aldrig och säg att kejsarsnitt är en "easy way out" från en normal förlossning, då djä....r får Ni med mig att göra!!!!!

En av mina systrar kan tala med hästar, jag svär, det är sant! Ni kommer kanske ihåg filmen "Mannen som kunde tala med hästar", om jag inte missminner mig spelade Robert Redford den mannen....Min syster kan det där! Hon driver ett stall, äger själv två kusar. Dit kommer folk med hästar ingen kan rida, ingen kan få pli på, hästar som betraktas som "psykfall" (vidrigt uttryck btw).....min syrra pratar med hästarna, frågar vad som är fel, hur hon kan hjälpa dem.....nittionio av hundra får hon fason på, och inte bara fason, de blir vinnare många av dem. Min systers hjärta krossades första gången av.....en häst...nej, inte av hästen, av hästens ägare egentligen.....Jag glömmer det aldrig, inte hon heller, det kan komma upp än i dag.....Sam Starlight Boy hette hästen, kallades rätt och slätt för Star. Syrran var försteskötare på hästen, hon tävlade med den och vann många pokaler och rosetter. En dag frågade ägarna om hon ville köpa Star....då vi inte kommer från en familj med pengar, började min syster arbeta. Hon var ca 12-13 år. Hon slet ont! Skolan, städjobb, stallet, McDonalds....månad ut, månad in...till slut sa vår bonuspappa, som såg hur hårt hon slet, "jag lägger till resten av pengarna, köp hästen"!!!! Ni kan tänka er GLÄDJEN!!! Ner till stallet med pengarna i fickan, glädjestrålande.......Star var såld!!!! Såld till en annan på okänd ort som betalat bättre....min systers hjärta gick i tusen bitar......Det tog några år för henne att hitta tillbaka till stall och hästar....åren utan dem var svåra på många sätt....Min syster har ända sedan vi var små tagit hand om och värnat för skadade djur, hon hade sniglar på balkongen och grät då myror blev ihjältrampade (av mig)...i vuxen ålder tog hon hem skadade människor, men precis som ett skadat djur, kan de skada och göra dig mycket, mycket illa......Nu är min syster där hon hör hemma, i stallet! Det finns ingen finare tjej än hon, jag älskar henne mer än hon vet och kan ana, hon är den bättre av oss två, en av de mest genuint goda människor jag känner....vill alla väl.... Jag tänker ofta på historen med Star, hur annorlunda saker hade blivit om han hade blivit hennes då....men, då hade hon kanske aldrig lärt sig och fått förmågan att kunna tala med sina hästar. Efter många, många år fick syrran veta att Star stod på en ridskola nära vårt hem.....Hon vågade nästan inte ta sig dit. Hon var lika nervös som man är inför att träffa en älskad man inte sett på länge; "Tänk om han inte känner igen mig"!......Kände han igen henne? Ja, vad tror Ni?!

Min äldsta sons pappa är amerikan, afro-amerikan. Min son är alltså mulatt. Mulatt, vad är det för djä..a ord egentligen, en släkting till hottentott, eller? Då jag levde med min sons pappa bodde vi i småland, jag arbetade i en skola där. Jag undervisade i svenska som andra språk, det var i början av 90-talet och flyktingar från forna Jugoslavien kom i massor till Sverige. Jag undervisade i huvudsak Bosnier. Nåväl, vid en röjning i skolans arkiv fann jag ett gammalt ABC, ni vet ett sådant där som sitter på väggarna i alla lågstadieklasser, A som i apa, B som i bil......Detta gamla alfabet hade som illustration till bokstaven N en nidbild av en afrikan, en riktig hottentott i gul bastkjol, ring i näsan å hela programmet, en riktig NEGER! Bilden var målad i glada starka färger. Denna bild har alltså suttit på klassrumsväggen i typ min mammas klassrum, eller kanske i mitt??? För så himla gammalt var det inte, det där alfabetet. Jag skulle gissa 50-60-tal. Skrämmande, eller hur! Men hur som helst, jag tjatade till mig bilden, de andra lärarna tittade med viss misstro på mig efter det, de trodde de närde en rasist vid sin barm! Jag ramade in bilden i en fin ram, slog in den i paket och gav den till min sons pappa.........Han blev skitglad!!!! Det är ju humor!!! För det finns ju ingen i hela världen man kan ge en sådan bild till, förutom till en brun man..... Vad jag vet så har han den på väggen i sitt hem än i dag.....

Så heter låten NI MÅSTE kolla på YouTube med gitarrikonen Steve Vai, Tender Surrender, det är makalöst, hans gitarrsolo och hans snygga övergångar!!! Asså, jag är helt såld!!! Jag tillägnar den (nu när jag har den chansen) till Dig, Bettan! Min vän, min goda vän sedan barnsben! Tack för alla fina stunder, glada skratt, och uppskattande kommentarer här på bloggen. LOVE U Girl!

Så här på FN-dagen, 24:e oktober, vill jag berätta lite om min mångkulturella familj, vi är, kan man säga, Förenta Nationerna i miniformat! Vi är svenskar, tyskar, amerikaner,greker, afrikaner, chilenare.....what can I say.....Lilla FN! Finns det någon rasism och främlingsfientlighet i vår familj? Självklart, det finns det hos alla folkslag! Hallå, jag menar naturligtvis INTE att någon i min familj är rasist, tvärtom, men visst finns det en rädsla för det som är nytt och annorlunda, det gör det hos alla....men ääär vi då olika varandra? Nej, inte speciellt!!! Det är så enkelt egentligen, vi är människor allihopa, visst vi kanske ser lite olika ut, men WTF??? Tänk om alla var lika, booooorrrrinnng! Jag har arbetat i en skola i ett invandrartätt område, tror Ni att det förekommer rasism och fiendeskap där???? Jajamänsan!!! Inom gruppen "vi" väljer att kalla "araber" finns det stora motsättningar. En liten brun flicka från Gambia blev retad av några bruna killar från Eritrea, de kallade henne för "bränd pepparkaka" eftersom hennes hudfärg var i en mörkare nyans av brun än deras......Trots denna incident är barn ändå härligt fördomsfria, de tycker inte att några namn är speciellt konstiga, de är stolta över sitt ursprung och har vänner i "alla kulörter". Har vi det, vänner från en annan världsdel än vår? Umgås vi med vår granne från Irak? Eller är det så enkelt att vi "svennar" inte umgås med våra grannar överhuvudtaget? Hur kan man idag-på2000-talet, döma någon efter ursprung eller hudfärg?? Har vi inte kommit längre, det är bedrövligt! Jag säger inte att man ska älska alla människor, det är en omöjlighet, men att, på förhand döma utifrån yttre betingelser, såsom namn, färg, religion, det är så JURASSIC!! Vi är nu precis hemkomna efter att ha firat svärfars(tysk)kvinnas(chilenska) födelsedag tillsammans med hennes barn, barnbarn och familj.(I bilen, på hemvägen satt min yngste son och sjöng sånger han lärt sig inför firandet av FN-dagen. Kontentan i texterna är att alla är lika mycket värda oavsett.) En familj som också har kommit att bli VÅR familj. Jag är så oerhört tacksam för det! Finare vänner och människor är svårt att finna på denna vår jord. Vi älskar dem helt enkelt! Någon har kommenterat min blogg och kallat mig för en korsning mellan Linda Skugge (!?) och Moder Teresa (!!!). Nåväl, jag vill inte vara förmäten och tro att jag är i närheten av någon av dem....och någon Moder Teresa blir jag aldrig....Skugge, vet ej, läser inte Expressen och har inte läst någonting hon skrivit....men, hursomhelst, jag menar inte att "predika" för Er, jag försöker bara skriva ner vad jag tänker på i det ögonblick jag sätter mig framför min lilla iBook.....Jag är sannerligen ingen ängel själv, men......GOD KNOWS I´M GOOD! :-)

Jag hoppas att alla mina nära & kära VET att jag finns här för dem! Mina systrar och bröder, om Ni någonsin behöver mig......I´ll be there!!! För vad är jag utan de jag tycker om?????INGENTING! Jag funderar mycket nu kring detta, de i mitt liv som BETYDER något, de betyder ALLT för mig.....på olika sätt, givetvis, men ingen är sämre än den andra, lika viktiga, för mig...i mitt liv...de finns de som inte VET hur viktiga de är, utan dem vore mitt liv fattigt, trist, måste finna ett sätt att säga det till dem, på ett sett de förstår....utan att de missförstår. Vad svårt det kan vara, att tala klarspråk! Det är mest "tjingeling" och "hur e läget"......eftersöker vettiga diskussioner och samtal. Nej, jag menar INTE att vi ska gå omkring och tala om för Gud och hela världen hur mycket vi älskar dem, men, att göra det NÅGON gång....Lika viktigt är att stryka de som får Dig att må dåligt från bekantskapslistan, why waste Your time? Det har jag slutat med, och vet NI.....det är djäv.....t skönt!

Ni vet ju att jag äääälskar PRINCE! Hans guitarsolo på Purple Rain!!! Inte den version Ni säkert har hört, utan LIVE, WOW, WOW, gitarren "gråter!!!! F-n, shit vad han äger då! Har spenderat morgonen på YouTube, måste nu, för ER musiclovers, rekommendera två gitarrgurus: Steve Vai och Joe Satriani....jag säger bara Ohhhh my God!!!!! Sök upp dem på YouTube, njuuut! Idag är det familyday! God mat (not made by me :-), gott vin, trevliga människor som vi står nära....a perfect Saturday med andra ord. I morse vaknade jag på soffan! Somnade, som vanligt, efter jobbet en fredagskväll, helt utslagen på soffan......kravlade in till sängen, där låg min 8-åring med pappa, drog sonen nära, doftade, kramade, somnade så gott med en kärlek i famnen. Lördagsmys med familjen är sååå härligt, musik, jag har varit "dansmonstret" med lilleman, surfat på datorn..Vem f-n bryr sig att det är grått och mulet ute? Inte jag i alla fall, för just nu har jag solsken i mitt hjärta!

Jag tänker på alla som är ensamma....som inte har NÅGON att krama, att älska, att bli irriterad på, ingen som väntar då de kommer hem.....mina tankar går till Er....Jag har varit ensam...jag vet! Vet hur tom en lägenhet kan vara, hur tyst en telefon... Ingen kan tro att jag varit så ensam, de trodde jag var "upptagen", det var jag inte. Det var bara mitt hjärta som var upptaget på annat håll, saknade någon, någon speciell.....Jag har spenderat nyårsnatten ensam i sängen, försökte låtsas att det var en kväll, vilken som helst, drog för gardinerna, SOV. Vaknade vid tolvslaget av raketsmällar och fyrverkerier, jag var ung, vacker, inte fyllda trettio och.....ensam.....så Du, jag vet....Ofta tror människor att ALLA ANDRA har det si eller så, men, vad vet vi? Vad vet vi om grannen i lägenheten intill, vem kunde ana att jag då, så ofta, grät när krogen stängde och alla gick hem....mitt liv var så tomt, jag var så ensam.....Men Du...det finns hopp, ge inte upp! Någonstans väntar Din lycka...vi måste tro på det, vi måste orka gå vidare, kämpa på, "struggla" vidare....Ingen har väl någonsin sagt att det är enkelt att vara en människa?

Ekologisk surgurka? Vasaplan, Umeå Två kvinnliga alkisar ~40 sitter och pratar om sex. Kvinna 1: Min man vill ju inte ha sex! Kvinna 2: Vad gör du då? Kvinna 1: Jag använder en gurka istället och nästa dag får han den på sin macka, lite fitta ska han ju ha! Kvinna 2 och folk omkring börjar gapskratta. Jag kan inte sluta skratta åt den här historen jag läste i en blogg jag prenumererar på "Tjuvlyssnat" heter den. Hahahahahahahahahahohohohohohohohehehehehihihi Min helg är räddad!!! Det är, btw GRATIS att prenumerera på bloggar, gå in på: www.bloglovin.com där finns många godbitar, min bland andra! :-)

.......ordning på mitt liv det kan vara så förfärligt, det kan vara så bra" Hörde den låten med Lars Winnerbäck i morse på radion, den sitter nu och snurrar i mitt huvud...."Jag får liksom ingen ordning på mitt liv........" Låten är så djävla bra, klockren! Han kunde ha sjungit direkt för mig, skrivit låten för mig, jag kunde inta ha beskrivit det bättre själv! Har Ni någon sångtext som är så, klockrent DU? Jag har fler exempel på låtar som är jag.....hmmmm, låt mig tänka......"By Your side" med Sade, "Fan, Fan, Fan" med Thåström, "Visst finns det mirakel" med Suzzie Tapper, "I´m Scared" med Duffy, "Didn´t We almoust have it ALL" med Whitney, Nothing Compares 2 U" med PRINCE........äh, det är löjligt att räkna upp låtar, det finns ju massor!!! Men visst är musik viktigt i livet! För mig betyder musik otroligt mycket, jag lyssnar på det mesta, men är en "MotownGirl" Äääääälskar SOUL!!!! Marwin IS THE KING! Musik kan verkligen, precis som alkohol, förstärka den känsla Du befinner Dig i, men man kan också lura sig själv att bli glad en ledsam dag, sätt på någon underbar danslåt, ta en sväng på vardagsrumsgolvet, det brukar jag göra! Min yngsta son kallar mig ibland för "Dansmonstret". "Nej, där kommer dansmonstret" säger han med förtjusning då jag tar tag i honom och dansar runt ibland...... Men jag är inte bra på att dansa, är ganska "stiff", men jag äääälskar det! Jag gillar dock inte "pardans"! Har svårt att följa, det blir bara knyckigt och ryckigt....då blir jag nervös, svettig och kan inte njuta alls. Det finns dock män jag verkligen har kunnat/kan följa....Åhh, det är såååå härligt, DÅ njuter jag, DÅ är jag faktiskt genuint LYCKLIG! När man är i en famn hos en underbar man som luktar gott, härlig, hög, musik strömmar ur högtalarna, han för och jag följer.....Vi är, just då ETT!! Så vill jag dansa genom livet. Jag skrev att han luktar gott, detta med doften hos min partner är, har jag kommit på, extremt viktigt! Nu tänker jag inte på hygiensiska frågor, de är ju självklara, men doften, doften han utsrålar HANS doft......."Du luktar så gott" Har jag uttalat de magiska orden börjar jag bli kär! Min man doftar gott. Jag kan också förnimma doften av andra stora kärlekar....ibland kan jag passera någon som har en liknande doft, känner genast ett minne i kroppen; "good or bad".....Doftcentrat är ju vårat allra starkaste minnescentra. Min och familjens fina vän; Angelina, har nu designat min bloggsida, den syns då man öppnar med webläsaren "Safari" men inte då jag öppnar i Macs "Firefox"..... Den är såååå fin..... Nu kanske mina läsare går på den devisen som "JAG", som någon kallar sig som har kommenterat min blogg sa. Kloka "JAG" sa: "Utseendet fick mig intresserad, intellektet höll mig kvar".....Man kan ju alltid hoppas!

Jag kan fortfarande inte smälta att min text försvann i "cyberspace" i går kväll....det är en slags sorg, den går ju aldrig att återskapa. Den lilla text jag istället skrev blev inte alls så bra, den krystade jag fram....försökte minnas vad jag skrev....men det GÅR inte! Man måste verkligen "go with the flow". För det är just ett flow man är inne i då man skriver. Inte alltid förstås, men när det kommer, ja, det är en skribents våta dröm, texten bara KOMMER ur en....den flödar fram! Det finns böcker skrivna i detta ämne, en av dem kan jag varmt rekommendera: "FLOW-Den optimala upplevelsens psykologi" av Mihály Csíkszentmihályi (Puh!) med förord av hjärnforskaren Georg Klein (stamgäst på badhuset! Han har de vänligaste ögon jag mött, en belevad äldre gentleman). Nåväl, på bokens baksida står det beskrivet: "FLOW eller flöde, är den känslan vi har när allting fungerar som det ska, när allting stämmer, när vi står för utmaningar som vi vet att vi klarar av. Efteråt, när vi ser tillbaka på en sådan episod, säger vi: "DÅ var jag lycklig". Det stämmer! Tänk efter själv, NÄR var DU riktigt lycklig senast? Jo när allt flöt på, det fungerade, livet gick som det skulle och DU var i kontroll, kanske inte helt höll i rodret alldeles själv, men saker och ting gick DIN väg! En härlig känsla, eller hur!? Den känslan hade jag igår kväll, det bara flöt på, det blev bra, roligt, tänkvärt, lättillgängligt...... När har vi den känslan i själva livet då, ja, det är självklart olika från individ till individ.....men ett är säkert, känslan går inte att förutse eller krysta fram, den kommer bara. Visst, enligt boken finns det vägar till medvetande som gör det mer möjligt till att uppnå detta stadium av total lycka, men det går, som sagt inte med vilja att komma dit. Vissa har Flow oftare än andra. Några kanske aldrig kommer att uppleva det...När hade du totalt flyt i DITT liv senast? Det är formodligen i de perioder av ditt liv so far, som Du har betraktat Dig själv som genuint lycklig. Men, det gäller att stanna upp, lyckan behöver inte vara bombastisk, faktum är att den väldigt sällan, om någonsin, är det. Lyckan är, för mig, en känsla av stillhet, av "frid i själen, harmoni om Du så vill. Lycka kan man aldrig ta för given, för "lyckan kommer, lyckan går".......Men Du glömmer den aldrig, känslan, känslan då DU var genuint LYCKLIG! Eller hur, se tillbaka, kommer Du ihåg känslan då din parner (nuvarande eller tidigare) log mot Dig på det där speciella sättet, när Du satte den där viktiga poängen i en viktig match, då du fick till den där perfekta "one linern" i en dikussion. Du ägde världen då, eller hur! Kärlek och lycka är närbesläktade, kommer Du ihåg då Du tittade in i ditt barns ögon för första gången, eller när Du bara såg kärlek i din älskades blick......LYCKA är för övrigt ett tema som är på tapeten nu, det skrivs böcker i ämnet. Hur uppnår vi lyckan bla bla bla. Mycket handlar om så enkla saker som att landa i vardagen. Att stanna upp, tillåta sig att känna, inte bara se framåt, stressa, planera, utan där och då, vid middagsbordet med familjen samlad en vanlig tisdag. Alla är friska, vi är tilsammans, DET kan var den största lyckan. Tala om för de Du älsar att Du gör det, ta inte för givet att de vet. Självklart vet dina barn det, förhoppningsvis, men slösa på orden! Men säg dem inte om Du inte menar det, det är också slöseri! Livet är, för det mesta, för de flesta av oss, ganska tufft, vi ska få allt att fungera, men åh! When it does!!! Man kan ångra många saker, men mest ångrar man det man INTE gjorde, det man aldrig sa....Jag försöker göra, säga, allt är inte möjligt, allt man vill kan man av olika orsaker inte uppnå, men att tala om att man älskar och tycker att någon annan människa är BRA, det kan alla!

Fick nyss till en såååå djääää...la BRA blogg om "Vägen till mannens hjärta"(uttjatat ämnne, javisst)tryckte, som man skall, på knappen "spara och publicera"......men texten var borta, den dök aldrig upp på min bloggsida...jag fick panik! Åh, nej, inte just denna text! denna text som jag verkligen fick till. För en gångs skull var jag faktiskt helnöjd!!! Skiiiiiiiit!!!!

Ska försöka återge den, men det blir aldrig lika bra.....nu är "flowet" borta....jag får söka i minnet och jag är way to tired.......men i allla fall, det var det något i den här stilen:

Det sägs att vägen till mannens hjärta går via magen.......(NOT!!!)om det stämmer vet jag faktiskt inte vad som fått mina män att falla för mig! JAG HATAR ATT LAGA MAT!!! Så, nu har jag sagt det! Visst, visst, visst, jag kan steka köttbullar, läsa recept, vilken läskunnig idiot som helst kan ju det. Men det roar mig inte, jag blir uttråkad i ett kök. För att inte tala om då jag tvingas in i en gigantisk supermarket, jag gäspar direkt jag kliver innanför dörrarna! Vill helst ha en lapp, snabbt ta varorna och så ut därifrån, puh, äntligen, free at last!! Känslan kan vara densamma då Ni män tvingas till IKEA eller in i klädbutiker, panik, panik! Min man däremot kan gå i timtal och lukta, jämföra, fundera, planera.....Numera åker han oftast ensam för att slippa min trötta, sura uppsyn och stressade gång, jag stannar INTE och jämför olika leverantörer och smaker, tittar och klämmer&känner.... BLÄÄÄÄÄ!!! Däremot älskar jag att äta mat, men den ska helst och oftast vara tillagad av någon annan. Då mår jag bra. Thank God gillar min man att laga mat, han är dessutom väldigt BRA på det (tack Gud för det också).
Det finns kvinnor som dreglar over tidningen "Allt om mat"...BBBBOOOORRRIIING säger jag! Men är man en riktig kvinna om man inte kan eller vill laga mat??? Är man en riktig kvinna då man avskyr allt hushållsbestyr? En riktig kvinna förväntas kunna laga mat. "Va, kan Du inte laga maaaaaat? Undrar hur många gånger jag har hört det....från, ja, just det kvinnor!!!
Jag tror dock att det där gamla talesättet "vägen till mannens hjärta..."är påhittat av en man för att hålla kvinnan kvar bakom spisen....i hemmet vill säga. Jag brukar istället köra den här med min gubbe: "Åhhhhh Du lagar sååååå GOD mat älskling, jag skulle aaaaaldrig klara av det....." :-) De mest framstående kockarna i världen är ju män. Jag tror att män är skapta för att "skapa" i köket! De jag har haft, har varit bra på det i alla fall,(inte alla, men de flesta) eller rättare sagt, de har varit så djä....la illa tvugna!!! hahahaha
Nä, jag är inte bra på att laga mat, det tråkar ut mig, de finns de som tycker att det är kul, well....let them do it!! Jag kan inte sy heller, det ska kvinnor också kunna! I skolan tjatade jag till mig träslöjd istället. Det tog mig en hel termin att brodera en liten futtig duk, sedan fick jag byta, till min och sy-slöjdsfrökens stora lycka. Den väg jag har vandrat till min mans hjärta är i alla fall inte genom magen, det är ett som är säkert! Det finns tydligen fler vägar in dit. Nej, vet Ni vad, jag tycker inte om att laga mat, jag kan inte sy, gillar inte att städa, trivs när det är en aning rörigt, eller "levande" som jag väljer att kalla det.....och vet Ni vad????
I am PROUD of it!   SÅ DET SÅ!!!

Först vill jag tacka för kommentarer jag fått på mina små texter, både på bloggsidan och på min mejl. Jag har nu "bloggat" i ca en vecka, i förrgår hade jag nittiotre (93!) läsare! Kul!

Tänk så olika man blir bemött beroende på vart man befinner sig, det är sannerligen skillnad på Kreti & Pleti!!!
Jag har en levnadsregel; att alltid försöka behandla folk med lika stor (eller liten) ödmjukhet. Jag vill inte använda ordet RESPEKT i detta sammanhang, för respekt är någonting man FÖRTJÄNAR, respekt är ingenting någon kan kräva av en! När jag arbetade som lärare hade jag ofta diskussioner med barnen om ordet respekt, de hade inte begreppet riktigt klart för sig och blandade ihop det med rädsla för någon, vilket jag inte tror är särskilt ovanligt bland yngre. Åldre personer kan å andra sidan ha fått för sig att de förtjänar respekt endast beroende av att de är äldre, men det stämmer inte. Visst, man ska givetvis visa hänsyn till äldre, låte dem sitta ner på bussen etc. Men respekt kan de inte kräva om de inte gjort sig förtjänta av det. Nåväl, tillbaka till Kreti&Pleti diskussionen.
Som jag tidigare berättat arbetar jag lite extra på ett badhus i en småstad samt på en advokatfirma på en av "Stockholms finest" adresser. Snacka om att jag blir bemött olika på dessa båda platser. Detta trots att jag, å min sida, behandlar Britta från Tensta på det ena stället, på precis samma sätt som jag behandlar Beatrice från Djursholm på det andra.
Nu ska jag berätta om när en och samma kvinna bevistade båda dessa platser, inom loppet av en vecka, hur hennes behandling av mig förändrades, trots att jag var en och densamme.
Första gången jag stötte på henne var på badhuset då hon först stod och knackade med ett mynt i cafeteriadisken. På badet kan det nämligen vara så att man vissa tider är ensam personal i både entrékasssan och cafeterian. Jag var upptagen med annan kund, men hon gav sig inte. Knackade ihärdigt med sitt mynt och skrek uppfordrande: "Fröken, fröken, jag har väntat länge nu" Då jag avslutat ärendet i entrén gick jag lugn fram till henne, log och sa "Ja, tack". Hon tittade ej på mig, bara rabblade vad hon skulle ha, ändrade beställningen fram å tillbaka, skulle först betala med kort, ändrade till cash, vilket betyder att jag fick slå kvittot för att räkenskaperna ska stämma vis avräkning. Hon fnös då föraktfullt till mig och sa; "Blev det för mycket för lilla fröken nu?" Till saken hör att hon i ålder är minst 15år yngre än jag. Jag höll god min och replikerade något i stil med: "Ja, det blev det nog". Bet nästan tungan av mig för att inte säga någonting ironiskt, man är ju serviceminded! Nåväl, hon tog sin bricka, satte sig, skrek sedan till mig; "Fröken, bordet behöver torkas av, klarar Ni inte av någonting på det här stället?" Jag tog ett djupt andetag, log och torkade hennes bord.........Två dagar senare kliver samma kvinna in på advokatbyrån. När hon passerat receptionen, är jag den förste hon ser i korridoren.....och, jag svär, hon nästan NEG för mig!!! Ursäkta att jag stör, men kan NI möjligen hjälpa mig......Naturligtvis kände hon inte igen mig, på badet tittade hon inte ens på mig, ni stirrade hon vädjande in i mina ögon.....Men jag är ju inte den som är den, jag behandlar (försöker iallafall) alla lika, jag log och gav henne den hjälp hon eftersökte. Ytterligare tre dagar senare kliver hon in på badet och jag står då än en gång bakom kassadisken. NU känner hon igen mig! Hon ser först helt förvirrad ut, generad renta av, går sakta, dröjande fram mot mig, frågar försiktigt: "Känner vi varandra?" Jag berättar att vi sett tidigare, både här och där, hon köpte en juice, och har efter den dagen inte, vad jag vet, visat sig på badhuset igen.

Varför är detta en historia värd att berätta? Jo, den bevisar hur illa det är ställt i världen, hur vi ser på människor runt omkring oss, hur viktigt det är att själv försöka att behandla ALLA människor som....ja, just det, människor.
Om det är någonting jag har lärt mig av att arbeta i ett serviceyrke så är det två saker:
1: Att tänka "Sådär ska jag ALDRIG uppföra mig.
2. Att förakta människor, tyvärr, sorgligt men sant.

Tyvärr har jag sett denna särbehandling på flera arbetsplatser. Hur till exempel föräldrar med sk fina adresser och fina yrken får en helt annan behandling av skolans personal än föräldrar med invandrarbakgrund eller en socialt utsatt situation. Det är oprofessionellt och helt OFÖRLÅLIGT agerande av behöriga pedagoger!

Två av dem jag pluggade tillsammans med på magisterkursen i litteraturvetenskap är/ har blivit framstående skribenter. En av dem är en hyllad författare /dramatiker, den andra är chefredaktör för en litterär tidskrift och skriver helsidor i Svds Kulturbilaga.......å så är det jag....som bloggar!!!!! Jag erkänner, jag är grymt avundsjuk på dem! Jag avundas dem deras begåvning, deras kraft och energi, deras enorma kapacitet, briljans, egenart och ja, deras erkännande. Jag avundas dem, men jag missunnar dem inte framgången, den var förutsägbar! Jag sa till min man här hemma om en av grabbarna (ja, de är män båda två), redan då vi läste grundkursen tillsammans: "jag blir inte förvånad om den där killen sitter i Svenska Akademien en vacker dag". Han var så ung, och så ENASTÅENDE beläst, språkkunning och extremt duktig, ja förstummande briljant. Hur hade han hunnit bli det i så unga år......vissa har en talang en gåva, så är det bara......en talang de förvaltar och förfinar till perfektion. Det är likadant med framstående idrottsmän/kvinnor, de har en talang, de tränar, tävlar och presterar. En sak de alla måste ha är också en riktig "vinnarskalle". En järnvilja och en brinnande passion för det de gör. Min bror har vinnarskalle så det räcker! Ingen har tränat så hårt som han har gjort, få har lagt ner så mycket tid, energi och engagemang i sitt idrottsutövande som han.....jag har alltid varit väldigt stolt över min bror, och är det fortfarande! Ett litet bevis på hans järnvilja är ett minne jag har från vår barndom. Han var lite sen med att åka skridskor, blev retad av kompisar för att han "åkte inåt". Vad gjorde han då, jo, varje kväll, då strålkastarna hade släckts på skridskobanan, gick han ut, åkte varv, eter varv, efter varv, kvällar ut och kvällar in.....tills han kunde.....Behöver jag säga att han blev en skridskovirotus? Jag däremot, har tyvärr ingen vinnarskalle, jag har NOLL tävlingsinstinkt och hamnar jag i en situation där förmåga skall mätas mellan mig och en annan, då drar jag mig ur.....varför är det så? Är jag sååå djä....la rädd att förlora, eller kanske rädd för att vinna rentav...Vill jag inte hamna i fokus, trots att jag suktar efter det, för ALLA vill väl ha någon form av erkännande, är inte hela livet en slags bekräftelseresa, se mig, hör mig, rör mig, TYCK OM MIG!!!!??? Varför lever vi annars så som vi gör, familjevis? Vi söker trygghet och bekräftelse. Fortplantning är för nutidsmänniskan en alltför enkel orsak, den skulle vi kunna fixa ändå.
Varför är det så viktigt att BLI någonting, att VARA en titel? Jag känner faktiskt några, vars mål i livet är att bli CHEF, det spelar egentligen ingen roll över VAD, men just att bli chef över några eller någonting.......För mig är det en ofattbar strävan. Varför har vissa det behovet och andra inte? Somliga kan ju "gå över lik" för att nå sina mål, men är det värt det? Kanske, kanske inte, jag lär i allafall aldrig få veta det!!! :-)

Tips från coachen: Om Ni har en favoritblogg Ni ofta läser, (kanske min!) så kan man prenumerera!
Gå in på:
www.bloglovin.com
följ instruktionerna, lätt som en plätt!

Precis hemkommen från min (nästan) dagliga minst en-timmes promenad. I vått och torrt och i ur&skur promenerar jag med min iPod i öronen, just nu lyssnar jag mycket på Michael Jackson, shit va han va BRA! Vilket musikaliskt GENI!! Jag är ju de facto uppvuxen med MJ, men jag var aldrig ett fan, Nej, jag var/ är ett fan av PRINCE! Jämför man de båda är det som att jämföra Beatles och Rolling Stones, Prince är, of course Stones, mer hardcore!
Under -80 och -90-talet var jag på ALLA Prince-konserter. De första var på Hovet, Globen fanns inte än då!!!! Jag har till och med övernattat i kö till biljetter. Vid ett tillfälle lyckades jag ljuga mig in på en konsert, jag var desperat, hade ej fått tag på biljetter, åkte till arenan ändå, ljög för dem i kassan och sa att jag var journalist, att jag hade glömt mitt PRESS-IDCard bla bla bla, de tröttnade på mig och till slut fick jag gå in!!! Jag hamnade backstage, bakom själva scenbygget. Här hänger jag kvar ett tag så kanske jag får en skymt av IDOLEN tänkte jag. Folk sprang framåtillbaka, plötsligt ser jag ett följe av GIGANTISKA, svarta män i läderjackor. I mitten av denna "Parade" (bara Prince-fans förstår denna ordvits) går den lille/store mannen, Prince himself........En av hans bodyguards får syn på mig, frågar ilsket vad jag gör där och "kastar" ut mig på bästa läktarplats!!!! Så det kan gå.......Det var min absolut bästa konsertupplevelse någonsin.......

Kommer Ni ihåg Er första konsert? En fantastisk upplevelse, eller hur.....förväntan, blandat med spänning och, ja, en aning nervositet....och så...när bastrumman går igång och Du kan känna den ända in i bröstkorgen, en enorm känsla.....och sedan....STÅR IDOLEN där på scenen, på RIKTIGT!!! Det är en overklig, lycklig stund. Musiken drar igång och Du dras med in i musiken........Fantastiskt!
Nu var det ett tag sedan jag hade en sådan upplevelse.....senast jag var på Globen på konsert var det IL Divo som stod på scen, och det är ju inte riktigt samma sak....:-) Börjar man bli gammal, eller?!!

Ibland tror jag att vi kvinnor underskattar pojkars intellekt. Vi gör det i alla fall när vi är unga de flesta av oss. Vi tror att vi måste vara storbystade, kurviga, vältränade, ha långt blont hår och röda plutande läppar. Den bilden av "drömkvinnan" matas vi med, både pojkar och flickor. Jag vet att(många) män INTE ALLS går på den mytbilden, att de söker helt andra kvaltéer hos sin drömkvinna. Vad är det då som gör en kvinna attraktiv för en man? Jo, vad jag kunnat konstatera är ärlighet, naturlighet, humor och förståelse för, eller ett eget idrottsintresse viktiga ingredienser för en lyckad allians mellan könen. Låt mig ta ett konkret exempel: På Badhuset, där jag leder vattenaerobic och ibland jobbar extra arbetar det en kvinna jag nu ska berätta om. (Ja, hon är förvarnad om att jag kommer "blogga" om henne). Hon är den värsta "killmagnet" jag har träffat på, och jag har träffat rätt många! Killarna flockas runt henne som törstiga hanar i en ölbar. Varför? Jo, hon har "DET", de ovan beskrivna egenskaperna. Det finns ingenting av ett "Bimbo"utseende hos henne, tvärtom! Hon är 40+, snaggat hår, glasögon, lite rund om magen och rumpan och brösten är inte vidare stora, men hon är alldeles, alldeles oemotståndlig.....Uppenbarligen är jag inte ensam om att tycka det, hennes pojkvänner (nuvarande och ex.) är riktiga "urpingar"! En fotbollsspelare på allsvensk nivå, brandman (och alla vi kvinnor vet ju att det är någonting speciellt med brandmän), till och med brandchef! Riktigt Good Looking Guys! Trevliga, fina pojkar! Men HUR GÖR hon? Hur fångar hon dessa heta fiskar? Jo, hon gör sig inte till, hon snackar med dem. De snackar fotboll, barn och mat på ett lättsamt och otvunget sett. Jag tror pojkarna känner sig trygga med henne, ohotade på något vis, de kan slappna av och släppa på machorollen och bara vara. Så djä....la härligt att skåda då hon helt otvunget och ogenerat glider in i herrarnas duschrum med vattenslangen i högsta hugg, väjer inte för bara rumpor och  hängande och slängande pillesnoppar och helikoptrar, sätter sig otvunget ner på bänken, tar ett snack med grabbarna när de kommer ut från bastun....och vips så har hon ett telefonnummer att ringa om hon någongång, mot förmodan, skulle känna sig ensam. Vaddå sätta på sig klänning, höga klackar, smink och löshår och gå ut på krogen, nä, på med Adidasbraller och Foppatofflor, ta en vattenslang och spola av golvet på badhuset.....då Du!
Go Girls Go!!!

SKRIVEN OCH PUBLICERAD I OKTOBER 2009, MEN kanske, tyvärr, lika aktuell idag Maj 2011!

Varför har många människor så svårt att berömma andra? Är de rädda för att själva framstå som mindre bra, eller är de bara snåla? Snåla i den bemärkelsen att de bevakar sin kunskap och sina revir, delar ogärna med sig av kompetenser och ser en duktig medarbetare som en konkurrent och inte en tillgång. På min senaste arbetsplats såg jag på nära håll ytterligheterna i mitt resonemang. Å ena sidan hade jag turen och förmånen att arbeta tillsamns med en kollega som dagligen gav positiv uppmuntran, konstruktiv kritik och feedback till alla i sin närhet. Å andra sidan såg jag på nära håll självhävdelse i dess allra värsta, fulaste form hos andra kollegor. "JAAAG gör si och JAAAG gör så, så löste JAAAAG den konflikten" bla bla bla=Se hur duktig jag är! Aldrig, aldrig någonsin hörde jag dessa personer berömma någon annan än sig själva, tvärtom, om en annan person i kollegiet fick beröm, var de genast där och fällde en nedfällande kommentar: "Men på det här och det där är hon/han ingé vidare".

Jag blev minst sagt chockad fler än en gång av hur OGINA människor kan vara då det kommer till att bevaka sina egna intressen och positioner. Jag var inte van vid det helt enkelt. Vad berodde det på att just denna arbetsplats var så utpräglat "missunnsam"? Berodde det på att den var kvinnodominerad? Jag har tidigare haft arbeten där det varit, antingen fifty-fity, eller övervägande män som arbetat.....men nej, så enkelt och schablonmässigt kunde det väl ändå inte vara? Kvinnor ska ju vara kända för att stötta och hjälpa varandra...och det var det ju förvisso några som gjorde.....men de blev motarbetade av det starka "revirpinkandet" som försegick......man vari låg orsaken? En relativt liten arbetsplats med relativt hög kompetens, det borde ju vara paradiset av arbetsplatser, men ICKE! Varför rådde denna osäkerhetskänsla som måste ligga till grund för problemet? JA, naturligtvis, en dålig ledare!

Här fanns ingen ledning överhuvudtaget, en person satt visserligen på chefsstolen men var i avsaknad av positiva ledaregenskaper. En god ledare förutsätts kunna entuiasmera och motivera sina medarbetare. En god ledare förväntas besitta kunskaper vi andra ej ännu erövrat. En god ledare förväntas ta beslut som höjer och inte sänker verksamheten. En god ledare förväntas vara lyhörd och förtroendeingivande.......allt detta saknades.......och när ledaren är svag tar hyenorna över....flocken blir villrådig och vet inte på vilket ben den skall stå, det börjar snackas bakom ryggen och inte öppet, man litar inte på varandra helt enkelt, för chefens dörr är alltid öppen för lite rövslickeri. Den som slickar mest och bäst får extra förmåner. De som jobbar hårdast, har någon form av värdighet, vägrar kamma folk medhårs, ja, de har det tufft, om de till och med har mage att ifrågasätta ledarskapet eller verksamheten, ja, då hamnar de på svarta listan, blir baktalade , förvägras erkännande för att till slut bli omplacerade. Men det är inte det värsta, det allra värsta är de som vänder dit vinden blåser dem, de som aldrig står upp för vad de tycker, aldrig står för vad de säger, bara flyter med.....som rö för vinden bara, än hit och än dit, ryggradslösa står de där och ser på, stänger öron, ögon, munnar, likt de tre aporna, inför orättvisor och felaktiga beslut, för MAN ÄR VÄL INTE SAMRE ÄN ATT MAN KAN VÄNDA KAPPAN EFTER VINDEN är deras devis, jag föraktar dem......För hur svårt kan det vara att stå upp för en annan. hur svårt kan det vara att säga ifrån då någon drar igång ett skitsnack, hur svårt kan det vara att säga "NEJ, jag håller inte med! Jag tycker att han/hon är djä...lgt BRA!!!!

I Svenska Akedemiens ordlista SAOL, förklaras ordet SNÄLL med Godhjärtad och lydig (lydig som ett väluppfostrat barn). Är kor godhjärtade???? Jag anser att innebörden i att var snäll har fått sig en törn, ordet snäll (miss)brukas och har fått en negativ klang. Snällheten kräver upprättelse! Hur ofta har Du själv inte hört, eller kanske tom sagt, "Ja, men hon är ju för snäll". Vaddå för snäll?  Ingen människa kan vara för snäll och det är egentligen inte det vi menar då vi säger så om någon, vad vi menar är att personen är en mes, dum i huvudet,  för flat, inte kan sätta gränser,  är ryggradslös......så snällheten har fått en  negativ klang, om man är snäll så är man en mes....men så är det ju inte!  De riktigt godhjärtade personerna  är ofta personer med en mycket stark och säker personlighet, definitivt inga veka  människor.  En godhjärtad, snäll människa vågar ta plats, orkar stå upp och ta strid för de svaga, kämpar mot- och ifrågasätter  orättvisor och missförhållanden. En elak person däremot ser bara till sig och sitt och struntar i resten. En snäll människa säger som det är då sanningen måste upp till ytan för att en förändring skall kunna komma till stånd. En godhjärtad person vill andra väl och gör sitt bästa för att detta kan ske. En snäll person kan gott och väl sätta gränser. Att vara snäll betyder inte att man inte har regler och ramar, tvärtom kan det vara så att en snäll person har fler spelregler att följa än övriga, då de ser till allas väl och ve.  Jag tror att många av oss har svårt att känna igen en genuint snäll människa, vi förväxlar dem med  någon annan egenskap de besitter....
Om jag skulle ge något annat djur än kossan cred. för att vara snäll, så skulle det vara lejonhonan. Hon jagar, ser till att flocken överlever, håller fiender borta, skyddar sin art med sitt liv, överger inte sina ungar och är ärlig i sitt uppsåt.
Sluta missbruka ordet och innebörden i att var snäll!

Kommeri håg en gång för ganska länge sedan, då min lillebror sa till mig: "Syrran, Du kanske é smart på vissa sätt, Du har MVG i alla ämnen, läser mycket böcker och är ganska allmänbildad, men.......
DU ÄR FAN INTE S T R E E T S M A R T ! ! ! !" Vaddå, inte streetsmart? Vad betyder det? Vad menade han??????
Nu fattar jag precis vad han menade och såg redan då........jag är dålig på att se om mitt hus, att veta mitt värde, att välja det som är bäst för mig. Varför är jag då inte streetsmart? Saknar jag den genen? Jaha, det är fel i kromosompar xx, denna person vet inte sitt eget bästa, väljer alltid fel partner och jobb, eller???
Är det bra att vara streetsmart? Ja, jo det är det....man är en "surviver", en driftig person som snirklar sig fram igenom livet, alltid "looking for the best way"......Varför är jag en så´n som väljer den snåriga vägen istället för den spikraka....varför krånglar jag till det, varför kan jag inte "take the easy way out"??? Jag vet inte.....Men måste man vara streetsmart för att överleva med hedern i behåll i Sverige på 2000-talet? Svar: JA! Jaha, jag kommer alltså inte överleva...Nehä....men vaddå, vänta lite....vad är ett BRA LIV???? Framgång, pengar, bostad på en fashionabel adress??? Eller, är ett bra liv att ha LEVT SITT LIV...på gott och ont, "for better or for worse??? Jag vet inte, vet bara att jag läste en studie om vad människor ångrar mest i sina liv....De runt 30-40 ångrade mest att de inte rest mer, tagit det eller det jobbet, tjänat mer pengar, träffat fler intressanta människor.....De som verkligen, bokstavligt låg inför döden beroende av ålder eller sjukdom ångrade mest att de ej gått barfota i gräset en daggig morgon, vänt sitt ansikte mot solen oftare en vacker höstdag, sagt till sina barn mer frekvent att de älskade dem. Älskat med sin partner med mer passion och inlevelse oftare.....och sist, men av mest betydelse, talat om för de i sin närhet, de som betyder någonting, att de faktiskt gör det......Jag fick mig en tankeställare.....jag måste tala om för vissa personer vad de betyder för mig, jag kan inte ta för givet att de redan vet det, för troligen gör de inte det....nu talar jag inte om den närmsta familjekretsen, de vet, jag säger det ofta och visar det så mycket jag kan.....jag menar de andra, lika viktiga....de, som om de försvann, skulle lämna ett djupt hål i mitt liv, en saknad som aldrig skulle gå över......Jag har redan mist några sådana personer.....jag sa aldrig direkt till dem bad de betydde för mig, tog för givet att de visste det....men det kanske de inte gjorde.....och DEN tanken gnager i mig.....Varför SA jag ingenting, varför lät jag dem försvinna....Varför lät jag dem gå???
Nä, jag kanske inte ÄR streetsmart, men jag är de facto ett emotionellt geni! Jag visar de jag älskar att jag gör det, jag går ut i höstprakten och låter mig förföras av skönheten i att bara få vara närvarande i dess prakt....
Jag försöker att inte hyckla. Kan jag begära mer av mig själv? Ja, det kan jag....mycket mer......
Ännu en efterfrågad favvo-blogg!

Alla modifierar sanningen en aning på sina bloggar, lägger till, drar ifrån, förskönar eller försöker vara roliga. Precis som livet självt alltså! "Lite skämt, lite allvar" som en kollega till mig på badhuset säger ganska ofta....
I morse var jag osedvanligt trött, jag är i och för sig alltid seg på mornarna, men denna morgon var exeptionell. Hasade som valigt direkt ut i köket, på med kaffebryggaren, vid köksbordet sitter redan min man som börjar arbeta tidigt och är äckligt pigg på morgonen, han till och med sjunger....Bläää! Jag gillar inte morgonpigga människor slog det mig plötsligt, morgonpigga människor tror att de är bättre än kvällsmänniskor på något outgrundligt sett. De ska alltid häckla, komma med sarkastiska kommentarer och berätta allt de hunnit med då en annan sovit som allra bäst, eller hur, visst är det så!
"Vaddå, sov Du till 11.00, då hade jag redan städat, tvättat, handlat, åkt till soptippen osv osv, de bara mal på och mal på bla bla bla......Jaha, Good for You och än sen då, stackars Dig, tänker jag, för igår kväll, då du nannade kudden vid 21.30, ja då hann jag både det ena och det tredje, men det gills liksom inte......Det man hinner på morgonen är tydligen mer värdefullt, än det man hinner på kvällen, varför är det så??? Eller är det så att de morgonpigga måste rättfärdiga sina trista liv på soptippar i arla morgonstund för att de är så djävla avundsjuka på oss som lever livet "when the sun has gone down"???? En liten reflektion bara......
Men nu åter till den glada lärkan, min man, vid köksbordet.......Jag frågade honom som vanligt om han ville ha kaffe. Eftersom hans faviritmugg, DIF-koppen låg i disken tänkte jag vara lite rolig och sa "Vill Du ha (min) AIK-mugg älskling? Det kom ett blixtsnabbt och plötsligt surt, högt "NEJ!!!
Det här är alltså allvarliga saker man inte skämtar om, man erbjuder inte en ärkefiendemugg till morgonkaffet!!! Min man är alltså Djurgårdare ända ut i tånaglarna! Han påstår det i alla fall, men jag tvivlar, för han har ju familj och barn med en AIK-are! Han anklagar nämligen alltid mig för att inte vara en RIKTIG AIK-are, att jag bara bär AIK-mössa och armband med texten"ÄLSKA AIK" för att reta honom! Snacka om att vara självgod! På vårat kylskåp har jag också satt upp urklipp från SvD, "AIK mot toppen" + "DIF mot botten", var det kul, ICKE!!! Det är allvar detta med fotbollssupporteri, i dessa tider en än mer aktuell fråga än någonsin tidigare....det finns avhandlingar och uppsatser skrivna i ämnet, det är ingenting man lättvindigt kan skämta bort eller avfärda. När vår son föddes för 8 år sedan var det en god vän till oss som skulle vara lite rolig (jag garvade läppen av mig). Han hade skrivit in vår son i AIKs knattesupporterförening "Gnagisklubben", så när vi kom hem från BB låg ett brev från dem, adresserat till vår son, på hallmattan. Tror Ni min man såg det roliga i det?????ICKE! Han blev riktigt förbannad! Jag stod förstås bakom och gapskrattade......men för honom var det allvar, ingenting man skämtar om! Nu i slutspelstider ser det ut som om AIK tar guldet (förhoppningsvis) och Djurgården får harva i en annan division nästa säsong......jag undrar om vårat förhållande ska klara det......hahahahahaha....bara skojar, för en AIK-are tål skoj!!

Ja, jag är för tillfället "in between works" som det så fint heter på swengelska, jag är alltså arbetssökande, en av alla de arbetslösa i Sverige idag. Men det betyder inte att just jag är utan arbete, tvärtom kan jag, om jag vill, jobba hur mycket som helst på det badhus jag haft som extraarbete i måååånga år....eller på den advokatbyrå jag har känningar i.....men det VILL jag inte!! Hehe!  Faktum är att jag inte vet VAD jag vill.  Jag börjar vänja mig vid situationen......gilla läget.......och faktum är att läget inte är så dumt just nu, jag har tid för kontemplation, träning, chilla,  umgänge med  de jag väljer att umgås med, läsning, och....ja, just det, icke att förglömma: Bloggning!!
Mycket av vad livet går ut på handlar inte så mycket om hur man för tillfället HAR det....utan om hur man TAR det! Jag tycker om uttrycket att "GILLA LÄGET", såhär är det, vad gör vi av det? Det bästa möjliga förhoppningsvis, ser potentialen och inte  snöar in sig på  eventuella svårigheter.  Hellre ett liv med höga berg och djupa dalar än ett liv balanserande på en evig gråskala, f-n vá trist! Shit, vad jag dravlar just nu, jag borde verkligen inte vara där jag är nu (framför datorn).

Jag är en tillgång för vem jag än arbetar för, well, their loss, my gain!

Ja, jag erkänner, jag var en hängiven "Sex and the city" tittare. Följde Carrie i hennes sökande efter den rätte, och i hennes "ups and downs" i kärleken till Mr.Big.
Kommer att tänka på ett samtal med en fd svärmor till mig som jag fortfarande är god vän med. Jag beklagade mig inför henne och sa att jag alltid föll för "fel" sorts män men att jag inte kunde se en gemensam nämnare mellan dem. Tyckte att (alla) mina tidigare män varit så olika varandra, nästan varandras motsatser....på det ytliga planet kan jag beskriva det som att hade min förra kille varit lång, smal, långhårig, energisk, yngre än jag och vit, så blev min nästa kort, muskulös, korthårig, lugn, äldre än jag och svart. Min fd svärmor bara stirrade på mig, "skämtar Du med mig", sa hon, ALLA dina män har varit riktiga besserwissers!!!! (också hennes egen son!)....Då föll poletten ner, för visst var det så, och det var ju så tydligt, så fullständigt glasklart då hon sa det....men varför hade inte JAG sett denna så uppenbara gemensamma nämnare och, framför allt; VAD var det som drog mig till dessa, mycket riktigt ganska självgoda "jag har alltid rätt"-typerna? Först försökte jag förklara det med att jag sökte en "intellektuellt jämlik", en jag kunde diskutera med, repektera för sina kunskaper, lära mig något av........jag har aldrig fallt för en man pga hans utseende, även om det självklart i mina ögon måste vara attraktivt, utan har fallit för män jag lärt känna.......män med en hjärna! Nåväl, så enkel är inte förklaringen, utan vad jag sökte var förstås någon som var lik min biologiska pappa. Någon jag de facto saknat sedan jag var sju år, en man som försvann, men kom tillbaka till mitt liv då jag var vuxen. Min biologiska pappa är nämligen ordförande i "Messerschmidt-klubben"! Släng dig i väggen Robert Aschberg ! :-)
Smärtan, vilken jag som barn aldrig gav utlopp för då han försvann ur mitt liv, återkom, dubbelfalt, då förhållandena med dessa män tog slut.....jag trodde att jag skulle dö av sorg. Jag var precis som Carrie i SATC, då "Big" inte kom till bröllopet......ganska överdrivet, eller hur, men inte så konstigt egentligen med förklaringen tillhanda. Det här var naturligtvis länge sedan, då jag var mycket yngre, men så mycket lättare det hade varit om jag hade förstått DÅ det jag inser NU....men det är ju så livet är, den klokskap man äger då man blir äldre önskar man att man haft då man var riktigt ung.
Vem lever jag tillsammans med nu sedan tio år tillbaka då, tror Ni...??? Har jag lärt mig någonting, funnit mönstret och sökt mig till en annan typ av man.....????ICKE!!!! :-) Min man är en skrattretande kopia av min far! De passar varandra som handen i handsken, Humle & Dumle, Ler & Långhalm(eller vad det heter). De skrattar åt samma saker, älskar musik, älskar öl, läser mycket, ligger ofta och gärna i soffan, slickar tallriken efter maten då det varit riktigt gott, petar ofta i näsan, fiser gärna och högljutt, kan svaren på alla frågor i TP, riktiga besserwissers......och de är alldeles, alldeles underbara!!!!
FAVORIT I REPRIS!!!!! Denna skrev jag i oktober, men går ej att få fram, så här är den igen!!!!

Tror inte att någon har sett så många nakna kroppar som jag har! Det Ni! :-) Men vet Ni vad....det är ingenting märkvärdigt med det, en naken kropp är en naken kropp är, en kropp. Lång, krum, fet, tunn, muskulös eller bara lös och slapp. Alla dess kroppar som flimrar förbi i mitt medvetande. Hur jag sett dem? Arbetat många år i gym-branchen, samt under nästan hela mitt vuxna liv, extra i ett badhus (ska skriva en alldeles egen blogg om det senare). Vad är det som gör en naken, vuxen kropp märkvärdig? Fråga inte mig, jag är avtrubbad :-) Nej, jag kan gott och väl skilja en vacker kropp från en mindre vacker och det har ingenting med dess ålder att göra. En vacker kropp är en kropp som bärs med värdighet av dess bärare! Har sett sååå många unga, på ytan vackra, människor nakna, och då menar jag nakna i all dess betydelse, utan kläder, smink, och yttre attribut.....då faller skönheten, säkerheten försvinner....poooffff och där fanns ingenting kvar, bara en ordinär, trist, alldaglig kropp. Jag har också sett dess motsats, naken värdighet skrider fram på klinkersgolvet, ålderslös, bara strålande vacker i sin säkra gång och brist på skamkänslor. Låren må dallra en aning och rumpan skumpa, brösten har tappat sin spänst och magen är inte så platt som den "borde" vara....men så vacker! Det är sällan man ser en sådan kropp i damernas omklädningsrum, därtill är vi alldeles för blyga och skyler oss och krummar ryggen, men ändock, ibland så.......skillnad är det inne i herrarnas! Där gör man allt för att få "visa drulen" om det kommer in en kvinnlig personal, tänk, hur gamla killar än blir, så svinga en helikopter, det verkar de alltid vilja göra....(måste här dock medge att yngre män är något blygare än de äldre....).

Brukar skämta med de manliga besökarna om jag råkar träffa på dem ute på stan: "Nejmen hejsan Kalle, jag kände inte igen Dig med kläderna på". ALLA jag säger ALLA män ser då lite generat jättenöjda ut!!! Boys will always be boys!!!!

Jag har kommit på varför jag bloggar, det är för att få igång mitt eget skrivande igen.....! Har inte haft ork, tid, lust eller inspiration de senaste åren, men märker att jag nu börjar så smått fundera ut teman till min blogg. Min avsikt är att de som läser lockas av mina texter och INTE av en flashig design! Jag har dock bett en söt, god vän om hjälp med det, hoppas Angelina har tid någon gång, jag kan inte fixa det själv. Jag tillhör ju jurassicgenerationen då det kommer till datadesign.
Nu när jag själv börjat blogga har jag kollat runt på bloggarna som finns......herregud, vad folk bloggar!!! Tänker på alla dessa unga, vackra flickor som bloggar om kläder, smink, kärlek och livet i smått & stort....en dag kommer de, precis som jag är nu, bli OSYNLIGA.......Vad händer med em då?? Vad händer med Blondibella, Kathrin Z, Gynning och Rosing då konturerna suddas ut mer och mer för att till slut bara försvinna i åskadarens öga....Hur ska det gå för dem då ingen bryr sig om vad de har på sig eller vad de åt till frukost? Hur ska det gå då de går Kungsgatan fram och ingen ser dem? För det är så livet blir för de flesta av oss kvinnor i medelåldern (fy vad jag hatar det ordet, ska finna ett nytt). Tro nu inte att jag beklagar mig, ICKE!!! Jag är omgiven av kärlek, har en fin man som åtrår och bekräftar mig i stort sett dagligen, två underbara söner, vänner (inte många, men RIKTIGA) vänner som betyder mycket för mig och jag för dem.......om jag inte hade detta skulle livet vara, om inte svårt, så iallafall annorlunda än det var förut....förut då jag syntes menar jag. Jag är, kan man väl säga van att bli sedd. Första barnet i en barnaskara om fyra. Duktig och lite busig i skolan, omsvärmad av kompisar och pojkar....Var en av de allra första tjejerna i min stad som började träna på gym! Jag var FETT COOL!!! (att jag sedan hade en annan självbild och inte alltid mådde så bra och var så säker tar vi i en annan blogg). Jobbade under några år på ett av Stockholms hetaste gym, var ute i svängen, Queen of Kungsträdgården". Stureplan var på den tiden, åttiotalet, en ganska död plats....kände alla dörrvakterna från gymet, gled förbi köer, gick mellan Café Opera, Daily News och Vickan. När jag var riktigt cool, gled jag dit direkt efter jobbet, klädd i träningsoverall!!! Det var ballt, för jag var den enda som kom in klädd på det viset......Att jag sedan för det mesta hade skittråkigt och redan då fann den där världen ytlig och meningslös, ja det är också en annan historia, men nu talar vi ju om YTA!

Sedan fyllde jag trettio och började sakta men säkert märka att jag inte kände igen namnet på popgrupperna längre....det var det första tecknet.....och kaaaabooom, plötsligt, utan förvarning, var jag osynlig. Nu talar jag förstås om i männen ögon, vad trodde NI, detta är ju ändå en blogg! :-) Jag fick inte längre några uppskattande ögonkast, höjda ögonbryn, visslingar på stan (Ja, det förekom på min tid!). Jag tittade mig själv i spegeln, tittade ORDENTLIGT och kunde konstater det andra redan såg: "Vem fan är DU?" Vem var "tanten" som tittade tillbaka på mig i reflektionen av spegelbilden, var det JAG??? Jag kan också se det i ögonblicken av förvåning hos människor jag inte träffat på många år....jag ser att de tänker "shit, vad gammal Du har blivit", för precis det tänker ju jag om dem.....det tar alltid en stund att ställa om blicken, att se genom åldrandet och SE personen, känna igen.....Men så är ju livet och så är det tänkt att vara, alla åldras.....men det tar tid att vänja sig, vänja sig vid att sakna en glamourös yta och bara vara fylld med innehåll.

Nu sitter jag här och bloggar igen. Har precis skickat iväg en arbetsansökan. Sökt ett jobb som sekreterare i en statlig myndighet. Har efter moget övervägande och låååånga funderingar kommit fram till att jag skippar att söka jobb i den branch jag varit i de senaste fyra åren: SKOLAN! Jag är så besviken på den svenska skolan i allmänhet och på den skola jag arbetade på i synnerhet. Det är BEDRÖVLIGT att vissa skolor får fortgå att existera med sådan bristfällig ledning, det är rent ut sagt skandal! Jag är av den övertygelsen att det vore mycket bättre om staten, som förut, och INTE kommunen, som nu, är huvudman för skolverksamheten. Jag har läst på i skollagen om rektors ansvar, funnit att min fd chef brister på i stort sett alla punkter, anmält/aviserat detta till kommunens förvaltningschef samt till beslutande politiker och INGENTING händer.....är de så illa att de håller varandra om ryggen och är rädda för skandaler i stället för att ta tag i problemen, UNDER ALL KRITIK! Jag är så less, less på att strida ensam.....det blåser kalla hårda vindar då man ifrågasätter en verksamhet. Var är alla kollegor som lovade stå mig bi??? Varför är alla djävlar så förbannat FLATA när det kommer till kritan? Människor tycker så mycket, snackar såååå mycket skit bakom varandras ryggar att det är skrämmande. Men att stå upp för sina åsikter och värderingar-----ICKE!!!! Var finns civilkuraget, var finns solidariteten???? Jag har inte mycket till övers för mänskligheten, det kan jag ärligt säga. Det är så få, så väldigt få som finns där då det gäller. Nä, fortsätt slicka röv och snacka skit Ni Loosers! Själv känner jag att jag går rakryggad därifrån. Jag VET att jag har rätt. Jag VET att jag är duktig. Jag VET att det kommer att visa sig inom en snar framtid att "sanningen segrar"......Nä, nu ljög jag.....jag vet inte det, jag kan bara hoppas......hoppas att någon har tagit mina ord tillvara, lyssnat, luskat och fått bekräftat. Att då det sker en rektorsöversyn i kommunen inom kort, att hon, den bedrövliga ryker så det står härliga till.
Om inte....ja, då......hon har "fuckat" med fel person, jag ger mig inte! Detta handlar inte längre om mig, utan om BARNEN och deras föräldrars rätt till en god utbildning i en sund arbetsmiljö.
Usch, vad detta upptar min energi och mitt engagemang, kan inte släppa det, det är så sjukt, att en så inkompetent person kan sitta kvar år ut och år in utan att någon sätter ned foten. Jag har försökt stampa i golvet, gång på gång nu, men jag börjar mattas av, blir distanserad från problemen, fokuserar nu framåt, inte bakåt...

Det är mycket jag är less på, är jag bitter? Svar: NEJ!!! Men jävligt KRASS är jag! Hur många kan man lita på här i världen? En handfull, inte mer. Fråga Dig själv, hur många RIKTIGA vänner har Du??? Ärligt talat, ljug inte för Dig själv nu.......den Du kallar din "bästis", din bästa vän......hur många gånger har han/hon funnits där då Du har behövt.....eller är det alltid DU som finns där.......NäNä, jag är inte asocial eller något i den stilen, jag har många bekanta och tror att jag är sedd som en god kamrat, MEN jag har inte mycket till övers för de flesta av dem, det är helt ärligt. Jag har en handfull guldkorn, de värderar jag förstås djupt.....men det är väl samma för alla, allt är ett spel i viss mån........jag har slutat låtsas....personer jag inte gillar umgås jag inte med, så enkelt är det!

Jaha nu sitter jag här med en egen blogg. Jag som inte har någonting direkt att berätta som kan vara värt att läsa av andra, eller.....vad skriver man om i en blogg förutom om kläder & smink...hmmm. Jo, nu vet jag, lite om mitt liv och leverne i allmänhet och mina tankar i synnerhet.
Är precis hemkommen från ett Afro-pass på SATS, fy faaaaan, man är inte tjugosju längre!! Fast jag tror ju det, känner mig som det inuti liksom.....men kroppen säger ifrån :"tagga ner nu gumman, du är faktiskt FYRTIOSJU". Jag funderar ganska mycket på det där med åldrande just nu.....att det liksom inte är tillåtet att bli gammal, rynkig och lite lönnfet. Det är ingenting nytt, men snygghetshypen har eskalerat lavinartat de senaste åren med  plastikkirurgi, botox,  GI-kost och f-n och hans moster. Om man inte tränar och håller sig allmänt "fit" så är man (jag) en looser, en soffliggare, en no good person....Jag har tränat i stort sett hela mitt liv, så för mig personligen så är det en naturlig del av tillvaron, men ändå........och så detta bloggande, facebook och realityTV......vad ÄR det om inte ett rop att SE MIG, HÖR MIG, BEKRÄFTA MIG!!! I ärlighetens namn, vem är intresserad av vad jag åt eller inte åt till frukost???

MEN, jag tänker skriva i allafall, se det som dagboksanteckningar, självterapi om Ni så vill, är det någon som vill läsa, väl bekomme, VÄLKOMNA till mitt liv!